What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

onsdag 30 mars 2016

THE PHANTOM EMPIRE (1988) USA, 83 minuter. Regi: Fred Olen Ray.



The skitkorv empire

Stor möda har lagts på monster-makeupen...

En expedition ger sig in i underjordiska grottor då det rapporterats om att omänskliga och mordiska varelser har synts till här och att dessa ska ha ovärderliga diamanthalsband på sig. Ska expeditionen få plikta med sina liv, då dessa varelser har smak på människokött? Inte nog med detta. En helt ny värld döljer sig bortom grottorna - bokstavligen!

Filmens största irritationsmoment är detta manhafto. Nej, inte för att hon vresar eller är manhaftig utan för att hon är "roligt" odräglig hela tiden.

Det finns kalkonartad lågbudget och så finns det kalkonartad lågbudget med "självironi". Den senare sorten är näst intill lika avskyvärd som förtyckande diktaturer och sälklubbare. Den här filmen tillhör denna vedervärdiga kategori. Pinsamhetsministeriet slår upp sina portar på vid gavel när den komikhandikappade Fred Olen Ray försöker vara humoristisk med sin sörja av gamla monsterfilmshyllningar kryddade med lånade stop motion-klipp och skämt som var banbrytande på 1800-talet. Fred borde nästan få en egen nürnbergrättegång då han bär ett tungt ansvar som producent, regissör och manusförfattare. Det gör nästan ont att skriva dessa titlar då det känns som ett hån mot yrkeskårerna.

Mitt i manhaftandet lägger hon ändå till med en cameltoe.

Inget kan rädda den här pestbölden till rulle. Inte ens att Sybil Dannings tuttar halvt hoppar ur rymddräkten när hon slår en av huvudpersonerna på käften. Inte ens att fina Michelle Bauer till slut tappar grott-BH:n och inte heller dinosaurier eller robotar. Vi vet. Ni tänkte genast: "Vänta nu Udda Film...Med de ingredienserna KAN det ju inte vara så dåligt!" Jodå! När stolpskott utan humor ska börja skämta blir vi både äcklade och djupt indignerade!

BETYG: 1/7 "Självironisk" humor på lägre nivå än Clownen Manne. Då blir vi rasande och kan ej blidkas av tuttar, laserrobotar eller skräcködlor.

Latinokaraktären uppfyller alla Donald Trumps kriterier.

"Grottmålningarna" påminner starkt om vissa redaktionsmedlemmars barndomsteckningar.

Michelle Bauer fräschar upp filmen lite.

Här är det nån som redan fått nog av pekoralet.

Intelligent scen där "kannibalerna"* grillar en brud med kläderna på. Vilket är märkligast: Att monstren vill äta nåt med fastbrända kläder eller att det gyllene tillfället att visa upp en naken kvinna i en Fred Olen Ray-film inte tillvaratas?

Omtänksamma monster som vadderar med skumgummi. Blir nog gott med sånt fastbränt också.

Oj, tillgång till Robby the Robot (med nytt huvud). Då måste ju fanskapet vara med.

Brudarna är här!

Och här kommer deras drottning.

Sybil visar på lite girlpower till den grad att hennes power att hålla tvillingarna på plats reduceras.

Ny milstolpe i karriären för Jeff Combs.

Jodå!

Nya bottnar uppnås i filmen när de drar igång ett Three Stooges-nummer.

Jovisst. Jeffrey får agera trosfuktare i den här rullen.

Scen där Robby the Robot dyker upp.

Här har någon, vars redigeringskunskaper är i paritet med filmens kvalité, klippt ihop några scener och ni kan bl a se Sybils girlpower.

*Att monstren borde vara människor för att de skulle kunna klacificeras som kannibaler är inte så viktigt för Fred Olen Ray.



lördag 26 mars 2016

GONE WITH THE POPE (2010) USA, 83 minuter. Regi: Duke Mitchell.



Drick ur den heliga graal!

Uncle Sam får en lektion i läppläsning. Första ordet börjar på F och slutar på K.

Paul (Duke Mitchell) är en lojal snubbe av den gamla skolan så när han muckar från finkan ställer han upp på ett torpedjobb som ska ge honom tillräckligt med pengar för att försörja sig och sina gamla vapendragare. Han har dock större planer än så och dessa involverar den helige överfadern själv: Påven.

Ouch! Vad gör man med en 20kg tung kamera i knät och inget C-foto? Bye bye fokus!

Ända sedan vi såg Massacre Mafia Style (1978) har önskan att se Duke Mitchell's gäckande andra film varit som jakten på den heliga graal. "Gone With the Pope" gjordes redan 1976 men blev aldrig slutförd då pengarna tog slut och ett till synes mer lukrativt TV-jobb kom i vägen. Till på köpet dog den talangfulla underhållaren Mitchell 1981 då hans eviga kedjerökande fyllt hans lilla kropp med cancer. Men Gud ske pris! Kanske läckte de gudomliga mirakel som fanns i filmen över till verkligheten då filmälskarna på Grindhouse Releasing återupplivade och slutförde denna klassiker? För oss på Udda Film blir påsken en högtid när något större än Jesus återuppstår! Take that, alla som störde sig på John Lennons klassiska uttalande.

Jeanne Hibbard läser innantill så det står härliga till.

Det var lite högtidligt att dra igång denna rulle och en smula läskigt då vi hade så högt ställda förväntningar att ett fiasko likt en påskhare som släpper en äggfjärt mycket väl kunde stå för dörren. Den inledande bibelreciteringen lovade gott och de mysiga 70-talsscenerna med stela skådespelarinsatser avskräckte ej. Inte ens den märkliga fängelsescenen där man i brist på material tycks ha zoomat in i negativet, med horribel skärpa som resultat, kunde dra ner den här filmen.

Gerillafilm: När man råkar få ett klipp av en hund som sätter sig i soffan då slänger man fan i det i filmen också!

Det är just i början man noterar en serie filmtekniska missöden. Problem med skärpan, bristfälligt ljud i fängelset och en skojig dialogscen där Jeanne Hibbard, som spelar Pauls flickvän, övertydligt läser sin repliker från en skylt på ett så stelt sätt att man kan tro att rigor mortis har inletts. Det är dock skojigt att höra hur fotografen Peter Santoro fick göra ett tremansjobb själv med allt vad lågbudgetresurser medför och man inser snabbt att Hibbard inte var med för sin skådespelartalang utan snarare för att hon var en ingång till alla lyxiga inspelningsplatser. Detta var nämligen en total gerillafilmsinsats och efterproduktionen har gjort ett fantastiskt jobb med restaureringen och färgsättningen av alla icke-matchande filmtyper som användes.

Anledningen till att Hibbard är med i filmen...

Nåja, bortsett från alla lågbudgetteknikaliteter är detta en fantastisk film som lever upp till våra högt ställda förväntningar. Den murriga 70-talsmiljöerna sveper genast in oss i en trygg snuttefilt av atmosfäriskt mys och Duke Mitchell själv är faktiskt riktigt bra i dessa hårdkokta roller han ger sig själv. När sedan våldet tilltar med sonen Jeffrey Mitchells "Jackknife" som soundtrack exploderar Udda Film-soffan i extas och studsar okontrollerat runt som en flock uppspelta hundar som just fått veta att de ska ut och rastas. Detta fina acidrock-stycke kunde även höras i "Massacre Mafia Style" och igenkänningsfaktorn tillsammans med den briljanta tajmingen är det som utlöser vår reaktion.

Duke Mitchell var en duktig nattklubbsartist och han har ju verkligen looken.

Självklart bjuds det även på en hel del opassande ögonblick som i dagens PK-läge* är likställt med blasfemi. Ta bara jargongen Paul lägger i nyllet på en svart glädjeflicka som dessutom tar allt i godan ro. Vidare har man slängt in en helt omotiverad sexscen med en ultrakorpulent kvinna som nästan är i paritet med en slags barnförbjuden Benny Hill-sketch. Det är dessutom intressant hur Mitchells karaktär går till frontalattack mot katolska kyrkan och faktiskt belyser väldigt tänkvärda fakta. Ambivalensen är dock total då det även slängs in en del religiösa mirakel i filmen.

70-talet: Röka ombord på flyget FTW!

Avslutningsvis kan det kanske tyckas lite märkligt att vi ger den här filmen högre betyg än "Massacre Mafia Style" som var en helt fantastisk våffla, men det är bara ett utslag av den glädjerusiga lättnaden över att våra förväntningar uppfylldes och...ja helt enkelt vår dagsform.

BETYG: 6/7 Vi är på vippen att ge toppbetyg här men lugnar ner oss då vi inser att det trots allt fanns några dalar här och var.

Här har ni en dam som shreddar skiten ur de flesta pöjkar.

Sin City.

Så här ska en fucking hotellinteriör se ut!

Total filmfjalle!

Duke lägger en male gaze på trosorna aktrisen vägrade ta av sig.

De verkar komma bra överens trots Paulys grova ord.

Ett sista farväl till Uncle Sam. 

La bella Roma. Fina arkivbilder.

Här är det dags att putsa upp sina finn-fem-fel-kunskaper.

Av inredningen att döma bor påven på en bordell.

Är det inte Jeff Becks farsa?

En scen som verkligen förde handlingen framåt...

Hijinks!

Huvudsaken är att Duke skrattar så han gråter.

Kan det vara världens smakfullaste jacka Pauly har på sig?

Tänk om det ändå vore Norden Duke var på väg till.

Vad är det finaste man kan ge påven? Jo självklart en smakfull jacka.

Duke är ascool.

En kille mottar den Helige Ande. Eller?

En underbart eisensteinsk scen där en halvt fejkad ultrarapidmisshandel varvas med bilder på piñataklubbande till totalt kontrapunktisk glad ragtime-musik. Lysande!

Unholy mother of God.

Den fantastiska "Jackknife" av och med Jeffrey Mitchell. Inte fullt lika rå version som i filmen men ändå.

Några murriga mysscener som inte fullt representerar filmen. :-)

*Vi på Udda Film vi här ta tillfället i akt att högljutt äcklas åt att dagens smygnassar beslagtagit rätten till att opponera sig mot det politiskt korrekta. Det är samma slags dumjävlar som i förlängningen sedan skulle stå bakom allt förbud mot "degenererad konst". Glad Påsk y'all!



onsdag 23 mars 2016

BROTHERHOOD OF DEATH (1976) USA, 77 minuter. Regi: Bill Berry.



Brotherhood of poo

Ja, övergången till en basketkarriär från NFL kanske hade varit en bättre idé.

Ett partyglatt gäng svarta killar hamnar i trubbel med en vit snubbe under en blöt kväll. Eftersom de befinner sig i djupaste Södern har de snart hela Ku Klux Klan efter sig. Deras flyktplan består då i att ta värvning och snart finner de sig i strid på liv och död i Vietnams djungler. När de efter lång tid kommer hem igen är saker oförändrade och när ett svart par attackeras av klanen och dessutom den svarte pastorns försök att få de sina att rösta brutalt slås ned bestämmer sig de numera krigshärdade veteranerna att slå tillbaka.

De vitas HAT!

Här på Udda Film är vi glada blaxploitation-entusiaster så även om denna film inte hade den sedvanliga storstadsinramningen kunde det väl knappast bli ett fiasko...eller?

Le Tari har en duktig jävla mustasch!

Man blir snabbt varse att denna rulle inte har någon större budget. Synd bara att regi och skådespeleri matchar kvalitén på de tveksamma "djungel"-exteriörerna och inklippta arkivbilderna. Tydligen är det ett gäng NFL-lirare som spelar i filmen, vilket skulle förklara det superstyltiga agerandet. De har definitivt inte samma talang som Fred Williamson. Vi tror dock inte att Bill Berry har något förflutet i NFL och ändå matchar han uselheten med sitt manus och sin regi. "Vietnam"-partiet av filmen är riktigt infantil och kalkonartat. Inte konstigt att det bara blev den här och en film till för Berry som ansvarig.

Hello Vietnam.

En rolig detalj är att klanmedlemmarna har ett funkigt ledmotiv så effekten av detta blir smått komiskt kontrapunktisk då man snarare förknippar sådan musik med de karaktärer protagonisterna utgör. -SPOILER ALERT- Slutstriden är rätt roligt pajig också när våra vänner tillämpar tricks de lärt sig i 'Nam. Vi är dock besvikna på att de aldrig verkställer sitt hot om valmöjligheten deras fångar har. Lamt.

BETYG: 2/7 En blaxploitation-flopp hör och häpna! Riktigt dålig lågbudgethistoria detta.

En kanske inte helt vanlig vietcong-taktik.

Fest utan tjejer är alltid bäst.

Ett klassiskt rape-fejs.

Grabbarna har varit på stan och köpt nya fräscha kläder.

"Alla som vill 'kill a honky' räcker upp en hand."

I Smithfield är de så hardcore att de lägger till ett extra "K"! F ö en autentisk skylt som enligt uppgift plockades ner först 1977.

Det är något väldigt gulligt över den här bilden. Betänk att det även spelas en funkig basgång till denna scen.

"Yee-haw! Makin Murica wha-eet again."

"White...*burrrrrrp*...power!"

"So I washed it with my red shorts. What's it to ya!?"

"I love you Donald Trump."

Garanterat opraktisk mustasch.

"He gon' save Murica... Haw haw."

"Jimmie Åkesson, SHA LA LA LA LAAA!!!"

Oops, där har vi kabeln till squibben. Eller så sket han ut sin binnikemask när han dog.

ACAB!

Filurer i natten.

"Klausmen"? Aha! De tillhörde inte klanen utan var bara Klaus Meine-fans.

Trailern är, som alla säger, bättre än filmen. Under klanmötet kan ni höra den funkiga basgången.

Det är alltså inte den här discoaktiga låten vi talar om.

Och här har ni hela rullen.