What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

fredag 15 december 2017

TARKAN (1969) Turkiet, 79 minuter. Regi: Tunc Basaran.



United colors of Tarkan

"Say my name, say my name!(Skit i att stava det rätt)".

Attila skickar sin lojalaste krigare Tarkan (Kartal Tibet) för att finna krigsguden Mars magiska svärd med vars hjälp han ska dominera världen. Problemet är bara att både romarna och vandalerna är ute efter samma sak så Tarkan hamnar i en dödlig kapplöpning och får slåss mot den kända världens krigare.

Vi kunde ha svurit på att detta var Giorgio Cataldi, som ni minns med värme från "Salo", men detta är faktiskt Kayhan Yildizoglu.

Dags för lite turk på burk här på Udda Film och med det menar vi definitivt inget illa utan bara att det faktiskt är turkar på vår burk*. Turksploitation kan ju ibland vara en riktig höjdare som när vår älskade Kilink härjar i rutan (Ja just det - på burken!) Som ni kanske börjar ana är inte fallet riktigt så när det gäller den här våfflan.

Säger den färgglada publiken verkligen det?

Man slog på stort när seriehjälten Tarkan skulle transformeras till filmhjälte och det fick då bli en klatschig färgfilm, vilket inte var supervanligt i det samtida Turkiet. I och med detta konstnärliga beslut var man dessutom "tvungen" att till fullo utnyttja den dyra färgfilmens fulla kapacitet så kostymören beordrades eller gick kanske självmant bananas med färgglada utstyrslar åt de tuffa krigarna. Resultatet är helt underbart då kycklinggula pälsar, aprikosröda månboots och chockrosa tunikor avlöser varandra i en kaskad av färger som skulle få vilken rengbågsdesigner som helst att uppgivet byta yrke.

Comic relief: Vips så blir betyget lidande.

Andra positiva aspekter är hur otroligt dålig koreografin i fajtscenerna är vilket tyvärr även medför en enorm brist på blod. Det dyker upp något grått papier maché-huvud samt en ultralökig lösning där bildsnittet fixar så Tarkan håller i ett "avhugget" huvud. Det bjuds även på upp-speedade hästjakter och en "varg" som är Tarkans trogne följeslagare. Tydligen har Tarkan inte orkat döpa sin vän så han tilltalar honom kort och gott: "Varg", eller som det heter på turkiska: "Kurt". :-) Det är något visst med undertextningen på många turksploitation-filmer. Av någon anledning är det ofta väldigt blygsamma språkkunskaper textarna har och i det här fallet hör de till bottenskrapet av de uslaste. Texterna i turkhitsen som t ex "Ansiktsburk" är mer sammanhängande och logiska än den som presenteras i den här filmen. Tänk er att Google Translate häller i sig en flaska Absolut på stört, röker 500g hasch och sedan översätter något så börjar ni ana nivån. Detta är till en början en mycket positiv aspekt men efter någon kvart/halvtimme blir det rätt jobbigt. Textraderna är självklart även betydligt längre än branschstandarden så det är långa obegripliga haranger man försöker plöja igenom.

Tarkan har bara ögon för sin "varg".

Att Kartal Tibet i huvudrollen är bland det stelaste vi sett i rutan är en både-och-upplevelse. Visst är det rätt kul att han är så färglös (bokstavligt talat då han har någon märklig gråblek makeup i nyllet också!) men man saknar ändå den melodramatiska charmen en sådan som Cüneyt Arkin kan bjuda på. Tur då att vissa birollsfigurer gör en del väldigt överdramatiska huvudvridningar. :-)

BETYG: 3/7 Trots så mycket rätt blir det ändå inte en skrattfest utan bara halvkul.

De mest flaming barbarerna i världshistorien: Vandalerna!

Really?

Så ultraturk han är Tarkan!

Så vad fan har han med hunnernas hövding att göra? (Även om de är själsfränder...fniss.)

Det säger du alltså?

Oookej...

"Kurt" känner sig lite utanför när Tarkan agerar planka i sänghalmen.

Kolla! Vandalerna har månbootsparty!

Vad fin han är i sin peruk Tarkan. Ser lite ut som Corey Feldman och Philthy Animal Taylors kärleksbarn.

Ja, varför i helvete inte?

Var det inte sådana här slags utrop NMR blev åtalade för? Typ...

Ja, vad skulle du själv säga om du fick en jävla pil i ögat???

De är väldigt chill i stundens allvar.

Tarkans stela och bleka charm får alla brudar på fall.

*Drops mic*

Vandalerna gillar att klä ut sig till Huggy Bears baksäte. Ironiskt för oss som är LA Lakers-fans är att den nyblivne cyklopen har päls och månboots i lila och gult samt lystrar till namnet Kuzmo.**

Bäst att översätta Kuzmos garv också.

LOL.

Det trodde ni inte! Turkarna sysslade med nedladdning redan på 60-talet.

Glöm aldrig!

Sådärja! Visst blir det roligare när man inte översätter?

Här skäller "kurt", vilket vargar ju gör...

Ja just det.

Aha! Det var härifrån Lasse Hallström snodde konceptet till ABBA-videorna?

Att stavningskontrollen kickar in ibland gör ju inget.

Spider-man garvar gott.

Självklart har även andra uppmärksammat det vidöppna komedimålet.

Hela rullen. Tyvärr ingen autotextning.


En liten bonus så här med julen runt hörnet.😊

*Ja, dumburken = TV:n. Suck...
** Självklart är "purple and gold" lagets färger och de har just draftat en väldigt lovande spelare som heter Kyle Kuzma. I filmen här uttalar de bjässens namn med A på slutet dessutom...



onsdag 13 december 2017

HIRED GUN (2016) USA, 98 minuter. Regi: Fran Strine.



Nameless ghouls

Liberty DeVitto var med för väääldigt länge sen.

Denna dokumentär ger ansikte åt de anonyma inhyrda musikerna som turnerar eller spelar in skivor med kända namn som Alice Cooper, Billy Joel och Bon Jovi.

Senare blev han en Harry Reems-lookalike.

Efter en skapligt medioker dokumentär i form av An Exorcism of Evil (2013) kände vi för att satsa på ett säkert kort och kolla in den här musikdokumentären. Vi älskar ju dessa bransch-stories och även om denna dokumentär som väntat inte bjöd på några nya konstnärliga grepp så förstod vi att vi skulle uppskatta den.

När allt såg så bra ut gjorde plötsligt Billy Joel detta mot honom.

Eftersom vissa redaktionsmedlemmar är gamla musiker på Kalle Anka-nivå och generella musikälskare så är många av ansiktena i filmen knappast främmande. Det är främst de nyare förmågorna vi aldrig hört talas om, men då vet vi heller inte ett skit om de nya stjärnor de spelar med. I vilket fall är det intressant att höra om relationerna till de kända arbetsgivarna och de ofta knappa arbetsvillkoren. Eftersom många av de intervjuade musikerna inte har världens bästa framförhållning slås de väldigt hårt av den oundvikliga situationen när ett stabilt jobb tvärt tar slut. Värst är nog de sorgliga historierna när en broderlig relation till stjärnan stendör p g a girighet och storhetsvansinne. Här målas främst Billy Joel ut som ett praktarsel och antingen är han för stor för att bemöta det eller så har han inte tillåtits att göra det. Richard Patrick från Filter bekräftar dock sin egen asshole-ighet när han berättar om att ha gått från fisavlönad musiker i Nine Inch Nails till arbetsgivare i Filter. Skit rinner neråt och det är tydligen så det ska vara enligt honom.

En kille som trycker på REC med foten.

Mer mänskligt blir det när Rudy Sarzo berättar om sina erfarenheter med Ozzy Osbournes band. Det är väldigt rörande att höra hans version av tragedin när den gudabenådade gitarristen Randy Rhoads förolyckas. Det blir klassisk anekdotkomedi när Steve Lukather och Jay Gradon berättar historier om låtskrivande åt George Benson.

Mannen som gav undervattensljudet ett ansikte.

Rent tekniskt är detta en standarddokumentär med talking heads och arkivbilder. Inget fel i det och allt är väldigt professionellt gjort. Det enda som är lite småirriterande är när vi får se studiomusikerna spela tillsammans och man kör Scorseses irriterande grej från Rolling Stones-dokumentären "Shine a Light", nämligen att belysa det instrument som syns i bild genom att höja det ett litet snäpp. Det låter för jävligt! Det är lyckligtvis inte lika framträdande som i Scorseses film.

BETYG: 5/7 Standarddokumentär men vi älskar ämnet.

Rudy Sarzo längst till vänster när han hade hemmafru-från-50-talet-frisyr.

Alice Cooper ser till att sysselsätta fler än Arbetsförmedlingen någonsin gjort.

En ung kille som föga anade att han skulle medverka i världens bästa dokusåpa.

Grabbarna som t o m fjärtar i 7/8-delstakt.

"Lennart Swahn lying in your bed. Who you gonna call?"

"Ga...öhh...Ghostbusters..?"

Creddig resumé och då menar vi förstås namnet längst ner.

Nej Richard, skit rinner NERÅT.

Grabben som fick det tacksamma giget att ta över den älskade Randy Rhoades jobb.

Giget alla med rockstjärnedrömmar skulle vilja ha... Nåja, det gick ju bra ändå.

Vi tar en bild till på Quiet Riot eftersom de är så fina här.

Trailer.



måndag 11 december 2017

AN EXORCISM OF EVIL (2013) USA, 75 minuter. Regi: Philip Gardiner.



An exorcism of lök

Vår ledsagare i demonvärlden.

En intervju med demonologen Kevin Meares där han berättar om kända exorcismfall.

Han är demon! Eller kanske bara hårdrockare? Svårt att säga med den minen.

Denna lågbudgetdokumentär är av den exploativa sorten med en simpel setup där man intervjuar en snubbe och sedan dramatiserar det han pratar om med ett gäng skådespelare. Nu är det inga långa välspelade scener vi får se utan mest bara bilder på grimaserande "besatta" kvinnor som krälar på golvet i något billigt rum, filmat genom en fisheye-lins. Man är mest ute efter att skapa en stämning på billigast möjliga vis - och det gör man väl förvisso, men stämningen är oftast väldigt lökig.

Kids! Vet ni inte att man får håriga händer av att leka med ouijabräden?

Trots att framställningen får History Channel-produktioner att framstå som seriösa är det ändå rätt spännande fall demonologen tar upp och det är alltid kul att höra dessa "spökhistorier för vuxna" där den om familjen som flyttade in i Amityville-huset i New York kanske är mest bekant för skräckfilmsentusiaster. Finner man inte demon- och andehistorier kittlande är detta förmodligen likvärdigt med en stinkande hög kompost.

BETYG: 3/7 Otroligt blek trea får denna rulle enbart för berättelserna demonologen drar. Förpackningen är dock skit.

Galet besatt!

När någon lattjar med tuttarna: Besatt!

Jesus säger det.

Läs bara i den gamla Rom-exorcismtexten.

Präst eller hårdrockare? Hmm...

Bästa botemedlet mot ondskan: Krucifix och fejkade lensflares.

En dokumentär med talking heads.

Oops! Upskirt på demonen.

Själens spegel.

Finns det effektivare barnuppfostran än att döma?

Lite nunsploitation blir det också.

You know it, you love it.

Till skillnad från detta plejs.

Lite animationer för att få luft i dokumentären.

Självklottret har satt sina spår.

"Hur stora pattar sa du?" "Så häÄÄÄär stora!"

Ytterligare ett tragiskt offer för självklotter.

Jesus slår tillbaka med lökiga lensflares.

Demoner är lite som barn eller idiotiska amerikaner som måste vara med på bild när någon intervjuas.

Kåt eller hårdrockare? Hmm... (Jo, nästan alla scener är filmade i detta rum med den trasiga väggkontakten. Kanske även filmen "300" att döma av vad som står där?)

Se så sur demonen är nu.

Trailer med - hårdrock!