What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

söndag 19 augusti 2018

Q: THE WINGED SERPENT (1982) USA, 93 minuter. Regi: Larry Cohen.



There's a Q-iller on the loose...

Fasa!

En serie mystiska dödsfall med försvinnande solbadare och fönsterputsare skakar New York. Samtidigt tycks någon galning utföra ritualmord där offren flås levande. Kriminalarna Shepard (David Carradine) och Powell (Richard Roundtree) sätts på fallet. Under tiden försöker småbusen Quinn (Michael Moriarty) tjäna en hacka på att vara chaufför i ett rån men han blir tvingad att vara huvudman och allt går åt pipan så han tvingas på flykten. Han tar sin tillflykt till toppen av Chrysler Building där han gör en makaber upptäckt som är nyckeln till dödsvågen i staden.

Skräck!!!

Den här filmen är ytterligare en sådan där gammal våffla som råkat hamna underst i Udda Film-högen och därmed aldrig beskådats. Just en sådan här film tycker man att man borde ha sett för 103 år sedan. Vi var väl dessutom lite nervösa att den skulle vara alltför mainstream-flörtig i all sin lökighet så den blev helt enkelt liggande på botten av filmberget vi så ofta bestiger.

Varför? Jo när det uppdagas att man är rostad under huden.

Anslaget är dock lysande med ett par lökiga dödsfall, lite halvdan dialog och ett par små tuttar - beskådade av en fluktare med antikt teleskop! Sedan följer en fantastisk scen där statister gör ett bedrövligt jobb med att övertyga oss om att det regnar kusligt blod från skyn. Nåja, vi får väl tagga ner lite med att lägga ansvaret på dessa stackare då Larry Cohen är den som har ansvaret här och han gör verkligen ett uselt jobb som regissör. Visst, det är väl ingen som tar filmen på allvar, allra minst Cohen själv, men vissa skådespelarinsatser är så bedrövliga att man inte bara kan lasta dem för insatsen. Dialogen är ju trots allt skriven och regisserad av Cohen.

Just det, under huden.

Ovanstående gör oss inget alls, tvärtom adderar det till filmens charm även om det på sina ställen är snubblande nära att man kliver över gränsen för vad som är acceptabelt glimten-i-ögat-beteende. Det inte alltför vackra monstret är underbart ostigt och animeras med klassisk hackig stop motion. Vi älskar det!

BETYG: 5/7 Filmen är långt ifrån bra - men kul.

Han ser dock ut att ha en lagom "fläskfilé".

Detektiv Saft* är imponerad.

"Mmmhhh..måste..smörja in...aaahhhh - mig."

"It rubs the lotion on its skin!"

Är det den bevingade ormen eller är det Fablernas Värld???

"Okej, låtsas att det droppar blod från skyn. Du blir förfärad, okej? Action!"

Michael Moriarty jazzar loss i total scat-sång!!! (Nej, inte 💩)

Doggie gillar't inte.

David Carradine som är erkänt musikalisk diggar dock vad han hör.

Känslan när du precis halat fram penis, börjat urinera och får ett lik på dig.

You're welcome, fotfetischister!

Candy Clark är inte ett dugg duktig.

Äsch, de där zombierna dyker upp hela tiden i det tidiga 80-talets New York.

"Hö hö hö". Moriarty skådespelar så det står härliga till.

Ånej! Vi är på väg att flyga in i tornen!!!

Puh! Vi lyckades flyga emellan - den här gången...

The beauty of birth.

När blaxploitation möter "The Warriors"?

Han är duktig mimare. Här gestaltar han förvåning.

Ät skit "Game of Thrones"!

"Ääät skiiit..."

En lergubbe faller mot sin död.

Terror och fasa i denna trailer.

Njut av statist-VM när blod regnar över New York-borna.

Larry Cohen snackar om våfflan och passar på att högprisa Michael Moriartys insats! 😆

Hela rullen.

*Ha! Trodde ni verkligen att vi hade stavat fel?



torsdag 16 augusti 2018

BALLAD IN BLOOD (2016) Italien, 91 minuter. Regi: Ruggero Deodato.



Det går utför

Svart katt. Vilken otur.

Dagen efter ett grymt halloween-festande vaknar Duke (Edward Williams), Jacopo (Gabriele Rossi) och Lenka (Carlotta Morelli) upp bara för att finna liket av kompisen Elizabeth (Noemi Smorra) i lägenheten. Hon har uppenbarligen blivit mördad då hennes hals är avskuren. Ingen av vännerna minns vad som hände kvällen innan och försöker nu pussla ihop händelserna för att lista ut vem som mördade Elizabeth.

"Fuck you black cat!" borgar för en intelligent dialog i filmen.

Ruggero Deodatos comeback till långfilmsformatet är allt annat än bejublad då den här filmen är så remarkabelt dålig att man undrar om den driver med publiken. Det tas väldigt mycket droger i rullen men man kan få intrycket att det togs mer droger bakom kameran. Hur kan någon som gjort så mycket cool film totalt degenerera till detta?

Sedan ställer sig Duke och pissar samtidigt som han krossar ölflaskor på golvet. Genomtänkt.

Redan efter ett par sekunder kan man se att filmen definitivt inte kommer vara snygg utan har med Mirko Fioravantis foto ett tråkigt billigt utseende. Sedan öppnar Edward Williams käften och sätter nivån på både manus och skådespeleri. Deodato var ju delaktig i det vansinnigt usla manuset och ser även till att det gestaltas på ett gräsligt sätt med en regi som tycks ha bestått i "Här har ni manus! Skådespela på nu medan jag drar och tar en cappuccino. Ciao!"

Nog för att ni känner er döda efter gårdagens festande men...

Det bästa skådespeleriet står nog Smorra för, d v s under tiden hon spelar död. Hon är f ö ett fantastiskt bra lik som tycks motstå inträdandet av rigor mortis då hennes ständigt exponerade likbröst aldrig slutar dallra. Här kommer vi automatiskt till vad som tycks vara huvudsyftet med filmen: att Deodato skulle få vara omgiven av vackra unga kvinnobehag. Och vem kan klandra den gamle mysfarbrorn för det?*

BETYG: 1(+)/7 Det här är uselt i så många led att man skulle behöva skriva en C-uppsats för att greppa omfattningen. Det lilla pluset är för sleazigheten med all nakenhet.

...er kompis verkar mer legitimt död.

WTF?! Class of 2016???

Ja, det är nog många som vill skjutsa iväg Deodato på detta vis efter den här filmen.

"Bye bye till din filmkarriär gubbe!"

"Va i hela helv..."

"Ha ha, #metoo muthafocka!"

Dessa tokiga kids.

♫"I got my ass wide..."♬

Nej nej, ni behöver inte kasta liket. Det ruttnar ju aldrig och är dessutom fint att titta på.

Samtidigt på en fest.

Bara för att en kompis blivit mördad under mystiska omständigheter behöver man väl inte sitta och deppa?

#metoo karma.

När man inte kan äta pannkakor utan att slabba med jordgubbssylten.

Pulverfrulle.

Plötsligt strippar hon med kompisens lik i bakgrunden för....varför inte?

#metoo?

Trailer featuring snygga liktuttar!

*Vi kan faktiskt tänka oss många som skulle klandra honom för det men eftersom vi är så empatiska här på Udda Film hyser vi endast total sympati i detta fall. 😊



måndag 13 augusti 2018

VEM ÄLSKAR YNGVE FREJ? (1973) Sverige, 108 minuter. Regi: Lars Lennart Forsberg.



Spoiler alert: Loffe gör det...

Ja du Filip Hammar, hur SD är det här?

Skomakaren Gustafsson (Allan Edwall) lägger karriären på hyllan och går i pension. En skylt som visar vägen till hans torp ska sättas upp vid stora vägen och eftersom han nu känner sig lite gammal skriver han skämtsamt "Fornminne" på den. Det dröjer inte länge innan stockholmare börjar dyka upp, nyfikna på fornminnet och Gustafsson får snabbt improvisera fram något att titta på. Valet faller på en gammal husgrund i skogen som han påstår är Yngve Frejs grav. Stockholmsfotografen Pettersson (Janne Loffe Carlsson) är dock inte så lättlurad utan ser direkt vad det är, men istället för att klandra Gustafsson hjälper han till att gödsla myten om Yngve Frej.

Kökssoffa: olden times.

Udda Film ger sig in i den gammelsvenska långsamheten och vi trivs. Detta är en ganska vemodig historia om att bli gammal och förbrukad samt om generationsklyftor. Ändå sitter vi och ler oss genom nästan hela filmen. Nej, vi är inte sadister utan det är den genomgemytliga stämningen och det skönt långsamma tempot som är så härligt. Humorn finns hela tiden där också utan att bli någon fånig Åsa-Nisse-buskis.

Vila ett tag i denna skyltmontering.😊

Vi blir även snabbt nyfikna på soundtracket som får oss att nynna följsamt på Pugh Rogefeldts "Grävmaskinen", samtidigt som vi blinkar ironiskt till varandra i Udda Film-soffan. Det visar sig att det faktiskt ÄR Pugh som gjort soundtracket så vi skrattar nöjt till när eftertexterna uppdagar sanningen.

Den klassiska ljugarbänken.

Vissa tycker skådespeleriet är för teatralt men det kan vi inte alls hålla med om då vi är ganska allergiska mot just det och hur ofta det förekommer i svensk film. Allan Edwall är riktigt bra och även Janne Loffe Carlsson lyckas vara både varm och cool på samma gång, om än lite tillgjord i sina filosofiska stunder.

BETYG: 5(-)/7 Det här är en liten pärla för de som orkar med ett långsammare tempo. Humor och vemod i skön symbios.

Stöckhölmare på ingång.

Där har vi den - Yngve Frejs "grav".

Lugn, farbror har bara lite andningsbesvär.

Loffe är så jävla stockholmsinne!

En annan typ av stockholmare. Östermalm? LOL. Klubblazer och sjömanskostym på ungen. "Fanny och Alexander" much?😄

Ett par plåt-heiniken i skogen är inte dumt.

Farbror tål inte lika mycket som förr.

En annan skön klassiker.😀

Självklart har stockholms-Loffe en happening hippie-brud i form av Christina Stenius.

Yep, den ultraklassiska GLAS-75:an Explorer.

Så glad blir man efter ett par huttar.

Fräschkepsarna på - skål!

Så går det när man häller i sig satansbrygden.

Vedbodssupande: "En sup och en sockerbit."👌

Inledningen. Härligt vemod! Här kan kanske musikaliskt begåvade personer koppla varför vi började nynna på "Grävmaskinen"?

Bara för sakens skull: Pughs "Grävmaskinen".

Sug på det här klippet Michael Bay!