What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

onsdag 20 juni 2018

REVENGE (2017) Frankrike, 108 minuter. Regi: Coralie Fargeat.



Kvinnlig blick på manlig dito

Både gamla giallo- och kubrickreferenser i detta snygga shot.

Richard (Kevin Janssens) tillbringar en veckända med sin unga älskarinna Jennifer (Matilda Lutz) i en avlägsen lyxvilla i öknen. Plötsligt dyker hans kompisar upp för tidigt inför deras tidigare bestämda jakttripp och ett oplanerat och lite obekvämt möte mellan älskarinna och polare uppstår. Efter en glad fest på kvällen försvinner Richard iväg en sväng morgonen efter och under denna stund förändras allas öden för alltid.

It's going down...eller...SHE'S going down.

Den gamla rape/revenge-genren lever vidare och här ur en kvinnlig upphovsmans (skojigt ordval där och säkert snart förlegat...) perspektiv. Genren har under senare år lyfts fram som en feministisk smocka mot de ständiga manliga övertrampen, dels rent allmänt men kanske främst i själva filmvärlden. Här får äntligen de attackerade kvinnorna chans att ge igen. Ett smärre problem dock, har varit att filmerna oftast framställs ur ett manligt perspektiv och även om kvinnorna mosar de manliga uslingarna på de mest brutala sätt får vi ändå dregla över hur de inte sällan gör det utan kläder eller så dröjs det kvar länge i de inledande våldtäktsscenerna så att vi "förstår" hur motiverade de senare är att ta hämnd. På Udda Film ska vi villigt erkänna att vi absolut inte har något emot detta eftersom vi roas över hur fel det är plus att vi älskar att titta på nakna tjejer, men vi inser förstås den moraliska problematiken. I rättvisans namn har vi då förstås inte heller några som helst problem med att män exploateras på film. De är för oss inte lika heta att titta på men omoralen kan vara lika skoj. Hur har då Fargeat angripit denna problematik?

Ja, den manliga blicken fastnar på detta - även om flicketösen skulle behöva äta upp sig ett antal kilon.

Det är tydligt att hon vill leka med den manliga blicken och initialt visar hon upp Jennifer som en liten knulldocka alla manliga karaktärer ständigt klär av med blicken. Hon skojar till och med till det med en tydlig passning till Kubricks gamla "Lolita". Sedan under själva revenge-delen blir det intressant att hon väljer att fortfarande visa upp Jennifer i minimal klädsel. Det är väl här själva den feministiska poängen kommer - att det är samma tjej som innan övergreppet. Jennifer behöver inte klä på sig någon dygdig "rustning" för att accepteras som tuff hämnare. Det kan tyckas vara en skitnödig tolkning men vi tror på detta då Fargeat valt att i motsats till de flesta andra rape/revenge-rullar inte dröja sig kvar vid själva våldtäkten. I slutet -SPOILER ALERT- klär hon dessutom av Richard som får fly för sitt liv naken i blodiga vulvaaktiga korridorer. Han får för ett ögonblick övertaget och medan han stryper Jennifer mot en vägg väser han irriterat "Women always have to put up a fucking fight", vilket är farligt på gränsen till lökfeministiskt men vi köper den repliken. Cred dock till Fargeat som inte beväpnar Jennifer med en massa ostiga manshatarrepliker. Det blir definitivt mer effektfullt med hennes tysta hämnd. Action speaks louder than words! Man skulle kunna tro att Fargeat med själva filmtiteln skickat en passning till genren. Hon valde ju att inte vältra sig i våldtäktsscenen och plockar man bort den "smaskiga godbiten" för oss manliga tittare har man ju bara: Rape/revenge - rape = Revenge!😉

Välfrejmat besök.

Med själva politiken ur vägen kan vi fokusera lite på de andra filmaspekterna. Robrecht Heyvaerts foto är strålande och stora delar av filmen har en ascool giallo-estetik. Bara själva lyxvillan är ju totalt giallo och ett par av glasskjutdörrarna som vetter ut mot poolen har glas tonade i turkost och rosa så i vissa shots ser mise-en-scènen ut som en titelsekvens eller poster från någon gammal giallo-våffla. Skitsnyggt! Robin Couderts elektroniska musik är väldigt trevlig och stämningshöjande. Skådespelarna gör också de ett bra jobb, lämpligt nedtonade av Fargeat. Det skulle lätt kunna spåra ur i en sådan här film men agerande har hållits på en adekvat nivå. Fargeat har även gjort det bästa med Heyvaerts bilder i redigeringen.

Stiligt.

Själva storyn är ju ganska bisarr och kräver rätt så stora mått av acceptans. Även med cartoon-våldsmässiga mått mätt är överdrifterna enorma. Nej, inte på ett "Riki-Oh"-sätt utan snarare ur ett trovärdighetsperspektiv. Folk förlorar blod i sådana mängder att man skulle kunna tro att människor går omkring med jättelika blodcisterner på ryggen för att hushålla med blodsmängden. Själva vändpunkten när -SPOILER ALERT- Jennifer knuffas ner för ett bergsstup, kanske 30m, och spetsas på ett litet träd är bortom bisarr. Inte bara överlever hon detta utan tar sig även loss genom att sätta fyr på trädet som då brinner av utan att skada henne. Hon kan sedan dra igång sin hämnd, som inbegriper många mils vandring i öknen, samtidigt som blodet forsar ur henne, utan att dricka något förutom en burk öl! Denna biras främsta syfte är dock inte att läska henne utan burken, som hon skär upp, kommer att tjäna som brännjärn för att stoppa blodflödet från självoperationen hon just utfört för att plocka ut en gren ur magen. (In yo face Rambo! 😀) Inte helt logiskt lämnar denna glödheta burk ett avtryck på hennes bål som A: Av någon anledning INTE är spegelvänt och B: hur kan en slät yta lämna ett tatueringslikt tryck? LOL. Att man glömt förklara hur ingångshålet i ryggen reparerades skyls över med att smacka på lite sot på ryggen, som då lika gärna skulle kunna komma från trädeldning hon utförde. Så här håller det på filmen igenom, men det skiter vi i då det är rätt kul och självklart är det många medvetna överdrifter men samtidigt är vi säkra på att vissa saker inte alls är genomtänkta, som exempelvis att Jennifer blir tillfälligt lomhörd när hon får örsnibben avskjuten trots att skottet (och då den höga knallen) avfyrades långt ifrån henne.

BETYG: 5/7 Stark femma för denna snygga och underhållande film.

Skulle Jesus ha tittat? Ehh...är vatten blött?

Nej, det är inte Steve Jobs som skrattar från graven...tror vi.

Cockteasing-VM.

Konsekvenser.

Rape eller chokladsnacks...det är frågan.

Manners!

Vlad Tepes ler i sin grav.

Den stackars myran gråter dock blod.

Här har dock myrans polare hittat sitt Yggdrasil.

Bästa botemedlet mot pålning är din alldeles egen favoritmusik i iPodden!

"Hey look mah! I'm a unicorn!!!"

För de där oförglömliga stunderna.

"Rambo kan suga min kvinnokuk."

Grillad bärs.

Zombie!

Och ödla!!!

Anmärkningsvärt ofta Fargeats kvinnliga blick hamnar på Lutz miniröv...

Hagelbössa med kikarsikte...för, varför inte?

Den klart obekvämaste scenen.😃

Aahhh, male nudity! Vi som inte är homosexuella började, istället för att tänka på sex, fundera över var i helvete man i en sån här stajlig dusch förvarar tvål och schampo.

Visst är TV-shop irriterande?

Nu tror vi bestämt det är Fargeat som står för mensskämten.

Det finns ingen skottskada, hur allvarlig den än är, som inte lite gladpack kan fixa! Gladpack is the new gaffatejp.

Le trailer.



söndag 17 juni 2018

1942 (2005) Singapore/Japan, 84 minuter. Regi: Kelvin Tong.



Dödstrist (hint hint, nudge nudge)

Så meta!

Året 1942 är inte gammalt men japanerna har redan på en månad lyckats avancera långt ner i Malaya och är i färd med att inta huvudstaden Kuala Lumpur. En liten grupp japanska soldater har dock blivit avskurna från sin division och är nu vilsna bakom fiendens linjer. Hur mycket de än försöker orientera sig tillbaka till sina egna linjer kommer de ingenstans. Saker blir ännu mer skrämmande när en mystisk spöklik kvinna förföljer dem.

Japansk hälsningsfras.

Från hyfsat aktuellt mångmiljonspektakel i form av Dunkirk (2017) till detta lågbudgetskräckkrigsdrama är klivet stort - neråt.... Vi är inga fans av asiatisk film rent generellt, med några få lysande undantag*, då vi har svårt att relatera till berättandet de använder sig av. Tyvärr får vi det bekräftat även i denna film då t ex det visas prov på buskisskådespeleri trots att det inte ens är en komedi. När snubben som spelar Suzuki** ska agera rädd gör han det som om det vore barnteater. Det är sådant som får oss att spy på i synnerhet japanska filmer.

Och se så jävla rädd han är!

Inte nog med det usla skådespeleriet, själva historian är pisstråkig då de bara yrar omkring i djungeln. Om tanken är att den spöklika kvinnan ska introducera någon slags krypande spänning och känsla av skräck så måste det vara ännu en kulturkrock som flyger över våra huvuden. Ja ja, vi har hajat att japanerna älskar spökkvinnor som bara står och är "läskiga" men det här känns lika kusligt som Pingu - inte "Ringu"! Gäääspu rowajaru...

BETYG: 1/7 Har man fördomar om asiatisk film kan man få dem bekräftade här.

Ja han är...vettskrämd.

Äh, skärp till dig fjolla. Det är bara lite iglar. Delar av Udda Film-redaktionen med god vana av djungelvandring kan vittna om att de små liven inte ens känns.

Åh vad kusligt!😑

Du kanske behöver ett plåster på det där, gubbe lille...

Oops.

Varför släpar han på en gigantisk bajskorv?

Romantisk middag med eldflugor och punktbelysta träd i bushen.

Buskis HEY-OOO!

Detta eviga tjat. Men varför skriver de på engelska till japaner? Inte undra på att britterna förlorade...

Om man inte kan skjuta med den ena kan man alltid skjuta med den andra.

Staden som av våra redaktionsmedlemmar kallade för "ett skithål" och orsakade malaysiskt internetraseri.😄

Trailer

*Vi älskar sötnosen Godzilla och då främst från de tidigare decennierna. Andra trevliga asiatiska exempel: "Battle Royale", "The Killer", "Hard Boiled", "Riki-Oh" eller sköna Godfrey Ho-ihopklipp m fl.
**Tyvärr kunde vi inte identifiera vem som spelade vem...



torsdag 14 juni 2018

DUNKIRK (2017) Storbritannien/Holland/Frankrike/USA, 106 minuter. Regi: Cristopher Nolan.



Nos vamos de la playa

Stökigt i Dunkirk.

Tyskarnas blixtkrig har målat in de allierade i ett litet hörn i norra Frankrike. Detta hörn är Dunkirk där desperata engelsmän och fransmän försöker organisera en evakuering över Engelska kanalen till tryggheten i Storbritannien. Samtidigt har den tyska framryckningen av pansar gjort halt för att låta Luftwaffe bomba sönder de oskyddade allierade trupperna på stranden. Engelska flottan har knappa resurser men det begränsar inte de civilister som råkar äga en båt och känner att de vill hjälpa till.

"Fffffuck..."

Så var det då dags för en modern tolkning av denna episka evakueringsoperation som får engelsmännen att sträcka på sig lite extra när andra världskrigshistoria kommer på tal. Det var måhända nesligt och potentiellt skamligt att drivas tillbaka till hemlandet efter att ha bildat gemensam front med fransoserna på den europeiska kontinenten, men denna evakuering där det kändes som engelsmännen gick man ur huse för att i små sketna båtar försöka rädda så många landsmän som möjligt är en storslagen uppvisning i solidaritet. Som gjord för en episk hollywoodrulle! Nu kanske det inte är en sådan direkt, även om det finns amerikanska dollar i produktionen, men filmen har definitivt den känslan - och då ska vi säga...inte direkt på ett dåligt sätt (!)

Beach 1940, whoop whoop!

I sådana här stora krigsproduktioner vill man se storslagna scener från slagfältet/-en och då vi upplever att själva händelsen är det som står i centrum så gör det oss inget att enskilda karaktärer inte ges speciellt mycket utrymme. Visst, det finns en engelsk soldat (Fionn Whitehead) som leder oss in i skeendet och som är en slags huvudkaraktär i en av trådarna vi följer men vi får inte se speciellt mycket utveckling på något håll utan karaktärerna känns mer som schackpjäser som ska ge filmskaparna anledning att vissa olika aspekter av händelserna. Det är helt okej för oss. Man kan tycka att det då skulle vara svårt att bli känslomässigt engagerad i skeendet men eftersom vi är suckers för uppvisningar av solidaritet blir vi alldeles tårögda när civilisterna anländer i sina småbåtar.

Vad är det för välbekant tjutande?

Ska man vara kritisk (ehh..ja!) så förmedlas väl krigets fasa inte speciellt bra då vi aldrig riktigt ser fienden i vitögat och de fasansfulla bombningarna på stranden är remarkabelt oblodiga. Visst, det dör en hel del soldater men det är aldrig på ett sätt som vi tittare behöver våndas över då skräcken och lidandet inte når fram. Däremot är det fantastiska flygscener då en av trådarna i handlingen följer en engelsk flygare (Tom Hardy) och hans kamrater. Så visst, det är ganska tillrättalagt men ändå kan vi inte låta bli att bli entusiastiska över skeendet då det är så välgjort. Precis som Tony Soprano är vi ju pojkaktigt fascinerade av denna tidsperiod.

BETYG: 5/7 Välgjort om än tillrättalagt.

Ah! Historiens coolaste mördarmaskiner någonsin.

Här illustrerar man en Prodigy-låt.

"Sorry frogs. Trots att det är fransk mark måste vi dryga oss lite på gött engelskt vis."

"You also had your own Maginot line..." *Rim shot*

Fina gopro-aktiga (fast bättre) vyer i luftstriderna.

Kanske inte världens skönaste plats att stå på när Luftwaffe tittar förbi.

En Heinkel 111 har fått en stalker.

Engelska fotbollshuliganer jublar när skjutsen hem uppenbarar sig.

Kenneth will "cri evrytiem".

Ja en engelsk soldat blir så glad att han börjar hajla!

Fram med gevalian!

Svart sjötaxi har aldrig varit så populärt.

"Ach du Scheisse! Mein Heinkel...Nein, nein NEIN!!!"

Halvträligt läge.

Trailer