What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

söndag 30 juli 2017

TÍO JESS (2012) Spanien, 16 minuter. Regi: Víctor Matellano & Hugo Stuven.



Din favoritfarbror

Känns så härligt öststat att skrika "Motor!" istället för "Kamera!".

Jesús Franco håller på och spelar in sina sista filmer och tar sig lite tid att svara på några frågor om karriären.

Jesús lusläser manus.

Den salige Franco kommer alltid att ha en liten vrå i våra Udda Film-hjärtan och därför dyker han ständigt upp här. Den här gången känns det nästan som en repris då den här kortfilmsdokumentären är skjuten samtidigt som A Ritmo de Jess (2012) Den här är dock proffsigare och har ett klassiskt intervjureportageberättande istället för ovan nämndas amatörmässiga måfåskjutande.

Legend - fast i ordets rätta bemärkelse.

Det är kort och koncist med den dryga kvarten och man hinner klämma in det spirande myteriet som tar form på inspelningsplatsen. Den döende veteranen tar det dock med ro. Han har sett och varit med om det mesta under sin intensiva filmkarriär.

BETYG: 4/7 Egentligen varken bu eller bä som film men kul eftersom det är farbror Jess.

Preach!

LOL, det är han inte ensam om.

Myteriet börjar pysa.

Farbror Jess blir lite förvirrad när hon har problem med titeln samtidigt som hon är villig att visa sitt "lilla" arsel.

Fler visdomsord från Franco.

Man skulle kunna göra en liten "Maos Lilla Röda" med Francos citat.😊

Franco om sin älskade fru och musa Lina Romay.

Trailer (på originalspråket).

Hela filmen.



onsdag 26 juli 2017

LONELY VIOLENT BEACH (1971) Italien, 94 minuter. Regi: Ernesto Gastaldi.



Kärlek börjar alltid med våldtäkt

Äppelkäck make.

Ett par beger sig ut till ett ödsligt hus vid havet för att spendera en skön och lugn veckända. Friden blir dock inte långvarig när ett litet motorcykelgäng plötsligt dyker upp och tar för sig av vad hushållet har att erbjuda - inklusive frun.

Uttråkad fru.

Yup, det låter väl som en standard-home invasion-film? Nu visar det sig att så icke är fallet. Istället för att fokusera på de exploativa elementen väljer man att leka med dynamiken mellan karaktärerna och filosofera runt samhälleliga frågor. Så den potentiella David Hess-orgien uteblir vilket naturligtvis är tråkigt i sammanhanget. Vi borde kanske applådera initiativet att göra något smartare än en standardvåldtäktsfilm men det kan vi inte när det gör en film tråkigare.

Kåt make.

Regin, klippningen och skådespeleriet bär inte heller försöket att göra något djupare. Även karaktärerna är ganska styltiga så med dessa medel att jobba med borde man istället ha gått "ål in"* med exploitation-vinkeln. Naturligtvis hade ju inte filmskaparna en susning om detta då deras vision verkade störtskön - för dem. Vi som sitter på våra höga hästar med facit i hand vet ju bättre.

Icke-responsiv fru.

Det är ändå en någorlunda hyfsad film men den kunde även ha mått bra av att någon satte stopp för märkligt utdragna sekvenser (särskilt slutet) och udda spagettiwesterninfluenser.

BETYG: 3/7 Svag trea på denna. Perfekt upplagd för exploitation men travade högre och föll.

Slentrianknull. "Nejhhh...Jag...vill inte. Aaahhhhh..." gnyr hon.

Klädd för en dag på stranden!

"Nej, jag vill hellre sitta här och förföriskt smeka mina ben."

*Dramatisk musik*

Plötsligt står ett okänt proggband i köket!

Lunch!

Ja, du stumpan.

Här har du lite försäkring för dig själv om att du inte kan göra nåt åt situationen.

Kärleken var snabb.

"Klart våldtäkten är ett minne blott när du kommer med din varma tröst älskling."

"God jul, motherfucker!"

Hur karlakarlar problemlöser och diskuterar.

Hur karlakarlar sköter sin hygien.

Stelvio Ciprianis loungiga soundtrack med klipp ur filmen.

*Visst blir vår fria svenska tolkning roligare och vulgärare? 😊



måndag 24 juli 2017

THE SADIST HAS RED TEETH (1971) Frankrike, 78 minuter. Regi: Jean-Louis van Belle.



The sadist has made this movie...

Första sekunderna av filmen, innan den totalhavererar.

Daniel (Daniel Moosmann) släpps ut från den psykiatriska vården där han behandlats för vampyriska tvångsföreställningar efter en bilolycka han var med om. Hans tillstånd är dock långt från botat och hans flickvän Jane (Jane Clayton) övertalas av läkaren (Albert Simono) att låta honom hållas då detta kommer hjälpa Daniels återhämtning.

T o m statisterna verkar må illa av att medverka.

Till att börja med är det en klassiskt missvisande titel på denna stinkande hög av blöjor till film. Det enda sadistiska med den är att visa den för en publik. Fransmän är kända för sina konstnärligt utsvävande och märkliga filmer och det här är ett spyframkallande dåligt exempel på det. Den har verkligen tidsandans låt-oss-leka-med-konventionerna-stil, fast på ett uselt sätt. Experimentell skitdåligt komedi skulle man kunna kalla den.

Barn är oskuldsfulla små änglar...

Redan i början anar vi att detta kommer bli en plågsam filmupplevelse när man på eisensteinskt vis börjar klippa in bildmetaforer med svartvita explosioner och allsköns skit. Den dråpliga och barnsliga orkestermusiken accentuerar verkligen skitsmaken man börjar känna i munnen och inte ens den måttliga nakenheten kan rädda filmen. Om man inte uppskattar Jane Claytons nakna pojkarsel, d v s...

BETYG: 1/7 Dynga!

Jomenvisst...

Doktorns assistent ser inte bara stökig ut utan har även massiva tjackryckningar i nyllet - för att det för handlingen framåt???

Whoa! Så experimentellt och...bra?

Assistenten talar i tidig mobiltelefon - och har tjackryckningar.

Vem fan behöver fotostudio när man har uppblåsbar barnpool och två nakna brudar?

Fantastisk SFX!

Ja, det står en gubbe där i hörnet.

Superkonstnärligt när alla går baklänges. Synd att hela miljön är synligt spegelvänd.

Aha! Klart att Nic Cage blev en sådan fantastisk skådis med dessa influenser.

Visst fan kan man-boobs vara heta också?

Kvällens underhållning står dessa rockstjärnor för.

Hela den stinkande filmen och ni kan alltid sätta på autotextningen för att "förhöja" upplevelsen ännu mer.



fredag 21 juli 2017

FPS: FIRST PERSON SHOOTER (2014) Tyskland, 79 minuter. Regi: Andreas Leutzelschwab.



Game on!

Som om någon någonsin valt annat än rött.

Ett virus har fått världen att ruttna och för att komma till problemets källa samt hitta din fru slängs du in, iklädd svart hockeymask, på ett till synes övergivet sjukhus. Du bör vara uppmärksam på diverse tillhyggen att plocka upp då det snabbt kan bli läge att försvara sig.

Mysig inledningsgrafik och här har man dessutom slängt in en snygg Ahnuld*-imitation.

Filmtiteln är en icke så subtil ledtråd till vad du har att förvänta dig av denna rulle. Det är helt enkelt inget snack om saken. Det är ungefär som att titta på när någon spelar ett gammalt FPS-spel. Hur tråkigt som helst, eller hur? Faktum är att det är rätt kul. Vi är verkligen inga gamers här på Udda Film och det var cirka 167 år sedan vi roade oss med spel som "Blood II", "Resident Evil" eller "Return to Castle Wolfenstein". Lyckligtvis för oss verkar det vara just dessa och liknande spel man refererar till i denna film, så igenkänningsfaktorn är hög.

"Du".

Detta är verkligen ett finurligt sätt att på billigaste möjliga vis gör en rätt kul film. Det är dock välgjort och man har visat ett gott öga för detaljer. Det hade varit så enkelt att faktiskt låta en kamera sitta på en person som håller i diverse vapen och rör sig omkring på sjukhuset men man har istället lagt in personen med green screen för att få den äkta spelkänslan. Även röstpåläggen är lysande. Huvudpersonen har en klassisk psycho-Johnny Cash-röst som vi känner igen någonstans ifrån (kanske "Blood II"?) men det är inte den vi snackar om i första hand. Huvudpersonen stöter i början på en läkare som har en väldigt uppenbart pålagd röst - precis som det brukade låta i de gamla spelen, så detaljer som dessa förhöjer definitivt känslan. Likaså när man plockar upp vapen eller när huvudpersonen hittar ledtrådar och "filmsnuttar" drar igång.

Så jävla "Resident Evil"!😤

Extra krydda är introt med sin gamla 8-bitarsgrafik (tror vi...) som får oss att nostalgiskt minnas tillbaka till tidiga nintendo- och även VIC64-stunder (Yes, det finns näst intill mumifierade redaktionsmedlemmar på Udda Film!) En skaplig goof däremot, just apropå 8-bitarsgrafik, är när huvudpersonen plockar upp en slags gatling-kulspruta och sprejar en zombie med denna. Vi ser tydligt hur ammunitionsmätaren går från 333 till 99 på ett par sekunder. Sedan, för att göra det lätt för sig, har man övergått från spelfilm till 8-bitarsgrafik med en grafikkorts-glitch som ursäkt för att huvudpersonen ska kunna slakta mängder av zombier på en gång. Grejen är bara den att det plockas aldrig upp någon ny ammunition så helt plötsligt räcker de där 99 skotten till en evighet av kulsprutespejande. Inte asbra.

Ta din green screen-hammare och gå.

Det här lär knappast bli någon ny skräcksubgenre som exempelvis found footage-trenden men som engångsföreteelse är den kul. Man bör dock ha någon slags bekantskap med gamla FPS-spel om man ska tycka det här är roligt.

BETYG: 4/7 Klart underhållande och en välgjord hyllning till retroskjutarspel.

Lingonveckan tydligen.

De där jävla mördarclownerna.

"Fuck you mördarclown!"

Extremt söt läkarzombie.

Märkligt selektiv pryl som tydligen inte alls reagerar på ruttnande lik som INTE är zombier.

En filur går till attack.

Det var god tillgång till taggtråd på detta sjukhus.

Klart stökigt kök. Hallå Hälsovårdsmyndigheten???

Locations, locations, locations! (Och green screen)

Fler söta filurer.**

Såja, spreja zombien full med bly.

Bara 99 skott kvar...äsch det räcker!

När man ska spreja dussintals 8-bitarszombier.

Ser ut som Jason Vorhees och Leatherface kärleksbarn.

Teaser

Trailer där tyskarna har lite svårt med engelska vokaler.

*Ja, Arnold Schwarzenegger...
**Vi menar faktiskt det - på riktigt!