What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

lördag 28 maj 2016

LAS LUCHADORAS VS EL ROBOT ASESINO (1969) Mexiko, 74 minuter. Regi: René Cardona.



Robotkarate vs bruttbrottning

Våld mot kvinnor - av kvinnor.

Den megalomaniske Dr. Orlak (Carlos Agostí) arbetar febrilt med att försöka förslava mänskligheten men har än så länge endast lyckas skapa en mördarrobot. För att nå sitt mål att göra robotar av människor behöver han hjälp och naturligtvis tänker han inte be om detta utan ämnar kidnappa de främsta vetenskapsmännen. En av dessa råkar vara farbror till den kända brottaren Gaby (Regina Torné) och när han försvinner försöker hon med polisens hjälp gå till botten med mysteriet.

Just det! Hur nu den ekvationen går ihop.

Mexikansk stöldmatiné står på Udda Films meny och likt efter ett mexikanskt skrovmål känner man sig lite fisig efter att ha kollat på den här rullen. Det här är verkligen infantilt och känns mest som en dramabuskis.

Glädjen i att göra andra illa.

Det börjar lovande med en galen vetenskapsman, en välbyggd hjältinna och ett zombiemonster inlåst i doktorns källare men när plåtniklas till robot dyker upp känns det som han har ett och annat att lära från Michael Jacksons moonwalk eller valfri brejkdansare. Fanskapet såg så avslappnad ut att han nästan struttade fram med pimp-attityd. Det var dock lite roligt att han använde samma stil som TV-deckaren Cannon, d v s ett karateslag i nacken så är saken biff.

Dags att mata Carfax. Men så där kan man ju inte hålla på...

Vi vet, ovanstående ingredienser låter skitroliga men man tröttnar ganska snabbt. Vi kan inte relatera till den här tjusningen med låtsasbrottning mexikanerna har och det blir ju en del sådant. Det hjälper väl lite att Regina Torné såg fin ut i sin heltäckande (!) brottardräkt. Vidare vill vi spy lite i munnen åt Héctor Lechuga som spelade kommissariens assistent tillika filmens comic relief. Ja, tyvärr kryddades den korkade soppa även med sådant.

Carfax: hälften man, hälften zombie är ju ett djur så...

Filmen får ett naturligt slut efter någon timme men drar vidare ett varv till, vilket förmodligen beror på att manuset man snodde från tog slut och man behövde fylla ut tiden till långfilmsformat. Alltså krystade man vidare och slängde in ytterligare brottning. Gäsp.

BETYG: 2/7 Inledningens sköna tokerier var skoj men sedan går det utför.

...naturligtvis tar hans aggressiva lust över.

Gissa vem av dem som är comic relief.

Är det allas vår Cannon som är i farten?

Icke sa (plåt)Niklas. Säg hej till Mördarroboten.

Han släcker dig med ett välriktat karateslag.

Kan få vilken comic relief-tönt som helst att skita på sig.

Bäst att skjuta från höften!

Ingen galen vetenskapsman utan ett vansinnigt skratt.

Tydligen går han igång på S/M också. Helknasigt!

Brottningdrottning! Smaka på det ordet.

Kan det vara Kenny Hotz bortglömda syrra?

Hela filmen otextad men med YouTubes autoöversättning kan en ny nivå av märklighet uppnås.



onsdag 25 maj 2016

SNUFFET (2014) USA, 54 minuter. Regi: Dustin Mills.



Rädda mänskligheten, Sons of Odin style!

Skyddsplast i bakgrunden. Vi vet alla vad det betyder.

Dockorna har efter år av förtryck äntligen börjat få jämställd status i samhället men inte alla är glada åt detta faktum. Helmut (Brandon Salkil) har startat ett korståg mot dockorna och publicerar videor på internet där han torterar och mördar dessa. En ung beundrarinna (Janet Jay) söker upp honom och vill sluta upp i hans kamp.

Evighetsscen.

Vi räds inte att ta oss an ytterligare ett verk av Dustin Mills trots vår totalsågning av Her Name was Torment (2014) Detta kan förstås bero på vissa redaktionsmedlemmars bakgrund som kramdjurs-/dockfilmskapare. Vi kan förstås inte motstå en film som ger sig in i den genren.

Är det Knausgårds bok det där..?

Det är faktiskt en hyfsat rolig idé att dels låta människor interagera med dockorna och dels att spegla aktuell rasism på detta sätt. För att var lite extra på-näsan-tydlig låter Mills huvudkaraktären läsa ur "Mein Kampf" i bild. Vi blir dock snabbt skeptiska och betygstermometern glider ner mot frost när inledningen bjussar på en seriemördarmonolog, följt av ett mord och en plågsamt lång dissekering. Visst, det här ska föreställa found footage, men även i sådant material kan man klippa. Det kändes som det var viktigare att få visa upp de söta små inälvorna än att låta filmen rulla på i ett behagligt tempo.

Let's get it on.

Tempot tar sig dock och vi kan skratta gott åt den hunkiga dockan som sätter på porrstjärnan (Allison Egan) vars specialitet är just sex med dockor. Detta gör henne förstås också till måltavla för vårt psykotiska mördarpar. Grymheterna rullar på och mynnar till slut ut i ett väldigt förutsägbart slut, vilket inte gör så mycket.

Ooooh yeah.

Identifierar man sig med dockorna är detta en otroligt hjärtlös och grym film - vilket då gör den rätt rolig. Vi plågas mest av förgörandet av dockorna då vi vet vilket hästjobb som kan ligga bakom skapandet av dessa. Vi såg inget om någon dockmakare i eftertexterna så kanske är dessa färdiggjorda varianter? Det skulle ju i sådana fall göra saker betydligt lättare.

BETYG: 3/7 En stark trea dessutom. Filmen tar sig efter en superseg inledning och blir rätt rolig på sina ställen.

Ja, ibland kan penisens färg skilja sig från den övriga kroppens.

Vad är det nu som är så upphetsande?

Jaha. Okej.

ACAB? Även dockpoliser?

Oh no. Not the children!

Här har vi en som fått smaka på Endlösung.

Hm, verkar vara nåt slags födelsedagspartaj. Eller..?

Rasförrädarna får betala.

Trailer



måndag 23 maj 2016

WILLIE DYNAMITE (1974) USA, 102 minuter. Regi: Gilbert Moses.



Swaggy D

Business och hitlergester - är det en tidigare version av Donald Trump?

Willie Dynamite (Roscoe Orman) är en ambitiös hallick som siktar lite högre än den lokala hallickkartellen. Hans mål är inställt på den rika eliten och med hjälp av sin nya horprinsessa Pashen (Joyce Walker) ska ha nå den absoluta hallicktoppen! Socialarbetaren Cora (Diana Sands) försöker dock hjälpa Pashen undan horträsket och hamnar då självklart i direkt konflikt med Willie.

Klart man får respekt i en sån outfit!

Roscoe Orman är störtskön i huvudrollen och hans swag, när han svassar omkring i de helgalna pimp-kostymerna, går inte av för hackor. Detta är verkligen filmens behållning. Filmen är dock inte så rå som väntat, trots någon enstaka catfight och lite elak polisbrutalitet. Och trots alla prostituerade blir det ingen nakenhet. Ibland känns det nästan lite PG13 med alla moralkakor.

Roger börjar sitt dramatiska överspel.

-SPOILER ALERT- Nämnda moralkakor består i att visa upp vilket uselt karriärval det är att driva horföretagande. Det blir dock lite komiskt när Willies pimpmobil ständigt blir beslagtagen och dessutom länsad av de lokala gettobarnen. Snutarna är också supertaskiga mot honom och hans klammeri med rättvisan ger slutligen hans skenheliga mor en hjärtattack!

En vit pimp. Hans namn? Självklart: Milky Way!

Det är också rätt pajiga premisser när filmens unga horstjärnskott tycker det är en bättre idé att fnaska än att bli modell. Vi måste även passa på att ge ett hederspris till Roger Robinson som spelar Bell, ledaren för hallickkartellen. Han lyckas prestera det värsta överspel vi sett sedan Örjan Rambergs prestation i "Sökarna". Tänk er en skön mix av Huggy Bear, Liberace och Örjan Ramberg så hamnar ni någonstans i närheten.

BETYG: 4/7 Klart underhållande i sin pimpighet men inte så hårdkokt som väntat.

Lite mer skådespeleri.

En värdig pimp-telefon.

Glöm det där med tubsocka. En laddad derringer blir en utmärkt vänsterpung.

Willie lämnar diskret rättsförhandlingen.

Lite homoerotisk polisbrutalitet.

Skönt att snutarna har fått ta över Kojaks gamla kontor.

Cora förklarar sin roll som socialarbetare i filmens mest klassiska replik.

Swag-a-licious!

Helt otroligt! Med endast handen i bild (höger bildkant) lyckas Roger Robinson spela över!!! Det kallar vi skådespeleri.

Roger bjuder även på filmens enda nakenchock.

Willie bjuder på ännu en modesensation: Rosa mysoverall med draculakrage. Jovisst!

Med ett horstall som detta måste det väl ändå vara HBTQ-marknaden Wille siktar på. Eller?

Willie klär upp sig i pimp-fez när han ska ta ut sina hallickpengar på banken (!!!)

Stackars lilla horprinsessans nya rumskamrater spanar in det färska lilla stycket.

Njut av Roger Robinsons överspel (även om det är en rätt taskig synk i denna rip).

Inte världens coolaste soundtrack men ändå en del funkiga congas och 70-blås.