CUT AND RUN (1985) Italien, 90 minuter. Regi: Ruggero Deodato.

Gut and fun!

Michael Berryman går till våldsam attack.

När journalisten Fran (Lisa Blount) och kameramannen Mark (Leonard Mann) undersöker ett våldsamt knarkrelaterat händelseförlopp snubblar de över sitt livs story då de hittar bevis på att mannen som egentligen låg bakom Guyana-massakern fortfarande är i livet i Colombias djungler. På ett foto de hittar finns även en ung man som ser ut att kunna vara deras chefs försvunne son, så de beger sig till det gröna helvetet för att finna den unge mannen samt få sina livs intervju.

Notera oberörd papegoja till höger.

Av någon anledning hade vi fått för oss att vi hade sett den här filmen för länge sedan men märkligt nog kunde man bara komma ihåg någon scen där Michael Berryman hoppar upp ur floden som en galning. Vi tänkte då att vi kör något så ovanligt för oss som en repris. Det visade sig då att vi inte alls sett den här gamla pärlan.

Till slakten hör våldtäkt.

När vi satt och kliade oss i våra kollektiva huvuden över märklighetsfaktorn i att ha glömt se den här rullen slog det oss också hur mycket vi underskattar Ruggero Deodato. Karln har gjort några brottarklassiker som exempelvis "Cannibal Holocaust" och "The House on the Edge of the Park". Det är ju sällan man inte blir underhållen av hans filmer och våldet han bjuder på är ju inte att leka med.

Med betoning på "våld".

När man talar om våldet... På vilken filmutbildning som helst får man säkert lära sig hur viktigt anslaget i en film är och i den här våfflan kan man verkligen snacka anslag då Berryman och hans glada infödingsvänner ger sig på en improviserad knarkverkstad på Amazonasfloden. Attacken är skoningslös och brutal samt kryddas förstås också med våldtäkt, så när Berryman -SPOILER ALERT- halshugger de arma kvinnorna är dådet i princip barmhärtighetsrelaterat. Det fortsätter sedan filmen igenom med det ena brutala mordet efter det andra, däribland en massaker som känns som en blinkning till "Scarface" (även denna i filmens början!)

Bakom sina solglasögon tittar Richard Lynch fram.

Manuset känns inte helt hundra men med det nonstop-skeende som pågår är det skit samma. Deodato skapar ju en nerv i filmen ändå så det talar för hans effektivitet som regissör. Musiken av Claudio Simonetti är ofta hyllad men här är den verkligen ingen höjdare. Med undantag av några sekvenser där han effektivt utnyttjar sitt sydamerikanska arv är det riktig crappig 80-talsmusik och värsta sorten han manglar ut. Man förväntar sig originellare alster av en gammal Goblin-medlem.

BETYG: 5/7 Riktigt brutal action och full fart i det fuktiga gröna infernot.

Lisa Blount verkar mäkta imponerad av Leonard Manns vresande.

Innan Eriq La Salle spelade introvert läkare i "E.R." gjorde han billiga imitationer av "Starsky & Hutch"-hallicken Huggy Bear.*

Toppmatad VHS! 👍

Gamla Rutan på väg in i det Gröna Infernot.

Efter en våldtäkt är det alltid extra skönt med en dusch.

Ehh, du har ett skärsår på halsen...

"Ihh! Är det Howard Vernons huvud som ligger där?"

Pippifågeln får sig ett gött skrovmål.

Hon verkar ha en klart avvisande attityd mot den anorektiske badaren.

Bara en tapir på simtur. 💗

Ser ut som den där macheten behöver slipas lite.

Trailer

En vaken person har lagt ut exempel på våldsscener med engelskt tal vilka "inte fanns" enligt Anchor Bay som kör med italienskt tal under själva gore-scenerna.

*La Salle spelar en hallick som heter Fargas. Hallickkaraktären Huggy Bear i "Starsky & Hutch" spelas av Antonio Fargas. 😊