What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

torsdag 7 september 2017

CINCO DE MAYO: LA BATALLA (2013) Mexiko, 126 minuter. Regi: Rafa Lara.



Nytt land, samma historia

Lite softare invasion än i "Saving Private Ryan".

När det mäktiga Frankrike ser en möjlighet att expandera sitt imperium, under förevändningen att de ska hjälpa de besegrade mexikanska konservativa att återta makten, står endast en desperat ihoprafsad republikansk armé i deras väg.

En inte alltför övertygande engelsman. Särskilt inte med den brytningen.

Nationalismens stinkande vindar drar fram överallt på jorden och tydligen även i Mexiko där man producerat detta pekoral. Jovisst, det dröjer inte speciellt länge innan man av flaggviftande och endimensionella karaktärsframställningen förstår vad klockan är slagen. Manuset är ytterst pinsamt och det är med sådant här trams man vill lura skjutglada slynglar att ta upp vapen för fosterlandet. Vi minns allt hur man rullade banala krigsfilmer i väntrummen på mönstringen och skrattade gott åt hur utvecklingsstörda man måste ha varit om man trodde att vi kids skulle gå på det. Nu är vi inte lika naiva längre. Det finns tillräckligt med idioter som köper sådan här dynga.

General Hårdrock har bara ett karaktärsdrag: Ondska.

Nåja, åter till filmen. Manuset framställer alltså fransmännen som genomonda och rena rama Bond-skurkarna. Tydligen kom man på sig själv någonstans i manusprocessen och slängde in ett undantag, låt oss kalla honom löjtnant Brasklapp, som minsann visar att inte precis alla fransoser är Djävulens sändebud (bara nästan). Vår protagonist genomgår en oerhört "komplex" resa där han först väljer att desertera då motstånd är lönlöst men sedan övervinner sin "feghet" och tappert bekämpar såväl fransmän som sin egen rädsla. Självklart sätter han även en ultrabanal punkt på filmen.

Mexikansk kvinna omringad av fransmän = Rape fest!

Det är väldigt många stridsscener i filmen och det kan ju vara kul om man gillar krigsfilm men här är det inte speciellt intressant. Det blir väldigt rörigt med folk i liknande uniformer som närstridsslåss i snabba klipp. Värst av allt är den extremt skakiga handkameran. Vi kan förstå att man vill skapa nerv och förmedla en känsla av det kaos som måste råda på ett slagfält men någon jävla måtta får det vara. Om vi säger så här, t o m när vi förflyttas från slagfältet till den provisoriska sjukstugan där en döende soldat ses över löper man amok med kameraskaket. Vi snackar alltså inte en scen där man febrilt försöker rädda livet på denna döende person utan när livet sakta rinner ur honom och sköterskan sorgset ser på.

Självklart anstränger sig fransmännen att vara extra onda mot sin obetydlige fånge.

Ja, det är en infantil film utan dess like men om man är upplagd för en totalt svartvit film (manusmässigt) så går den väl an.

BETYG: 2/7 Förmodligen bra om man är 12 år annars - nej.

General Hårdrock smuttar ondskefullt på sitt vin. Synd att han inte hade en fluffig kissekatt att klappa också.

General Hårdrock proklamerar den franska rasens överlägsenhet.

Det finns alltid tid för en inspirerande sång.

Apropå inspirerande, det obligatoriska pepptalet måste ju avhandlas.

Det slutar aldrig att funka.

Vi får här lära oss simpla kikares falliska implikationer. Notera hur lång den franska är. Ah oui!

Den som gapar efter mycket...

Muthafuckas iz en fuego!

Nämen kolla! Danny Trejos förfäder går till attack.*

Skak-VM på kameran. Framgår dock föga här.

Vi avslutar med en episkt peppande bild.

Trailer

*Är det för långsökt?



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar