THE OTHER HELL (1981) Italien, 89 minuter. Regi: Bruno Mattei.

Är det Matteis videografi som åsyftas?

Perfekt belysning för: Obduktion, balsamering eller knasiga experiment.

Djävulen tycks ha fått fotfäste i ett kloster och dödsfallen avlöser plötsligt varandra. Den sansade fader Valerio (Carlo De Mejo) skickas dit för att undersöka saken ur ett logiskt och vetenskapligt perspektiv. Är det verkligen paranormala otyg som pågår eller är det kanske abbedissans (Franca Stoppi) sätt att behålla total makt över klostret?

You know him, you love him: Franco Garofalo!

När man drar igång en Mattei-rulle vet man att det inte är kvalité man får men det är heller inte vad man är ute efter. Nej, här på Udda Film såg vi fram emot lite lökig nunsploitation-trash. Vi kunde dock ha svurit på att vi hade sett den här tidigare men ack vad vi bedrog oss. Inledningen på filmen lovade verkligen gott. Efter promenad i skelettfyllda katakomber, till tonerna av stulen Goblin-musik, hamnar vi i ett mystiskt obducentlabb där den totalt bananas nunnan Assunta (Paola Montenero) förklarar hur allt ont kommer från vaginan varpå hon helt sonika sliter ut hela kussimurran på ett lik hon jobbar på. Därpå följer ett mord på en kollega. Snacka om anslag!

Det är inte misogynt om en kvinna säger det.

Tyvärr störtdyker filmen efter detta. Märkliga saker händer i klostret. Det låter uppe på vinden. Dinglande skyltdockeliknande barndockor hänger med rep runt halsen . En kissekatt jamar förebrående... Ja något fanstyg pågår men vår hjälte vägrar tro att det skulle bero på något övernaturligt. Yada yada. Det blir helt enkelt ganska tråkigt. T o m det sköna Goblin-soundtracket tjatas ut till förbannelse. Mot slutet vaknar våfflan till liv lite men det är så dags då. Märkligt nog är det 0 med sleaze också - i en nunsploitation-våffla!!! Okej, liket i inledningen är halvnaket men samtidigt är det så satans (!) mörkt i det galna-vetenskapsman-labbet att balsamering och annat skoj måste gå på känn där. Kanske mysbelysningen à la Bava var en för svår darling att döda för Mattei?

BETYG: 2/7 Inte en av Matteis roligaste rullar precis. Stort minus för bristen på sleaze med tanke på subgenren.

Inte ett dugg misogynt!

Innanmätet behöver ej censureras.

Galenskapen eskalerar.

Ja, som ni katoliker är emot.

Men det är ju Guds skapelse...

Bananas!

Apeshit!!!

Den förebrår dig.

Blödande eksem är en bitch.

Hälsa på Ludvig!

Ömhetspoäng till Franco som vägrade att nacka denna kyckling. Stuntnackare fick kallas in.

🙂

Den ser dig.

"Hm, har Argento spelat in nåt på denna vind?"

I sin förebråelse knycker den lite på huvudet på ett Neil Breenskt sätt.😃

Djävulen gav henne kraften att se coronan som komma skulle.

"Neeeej...inte co-roooooonaaAAAAAAAAAN!!!"

"Jo, coronan!"

Abbedissan går också bananas.

Loco! "AAAAAAAAAAAAARRRHHHHHH!!!"

"AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARRRRRGGHHHHH!!!!"

Trailer

Hela våfflan.

VIOLENT SHIT: THE MOVIE (2015) Italien/Tyskland, 81 Minuter. Regi:Luigi Pastore.

Stryk första ordet

Kvinnors hat mot pojkar och män...

En serie bestialiska mord skakar Rom och med hjälp av sin tyske kollega Ebert (Steve Aquilina) försöker kriminalinspektör D'Amato (Vincenzo Pezzopane) nysta upp fallet. Kan det vara så illa att den tyske seriemördaren Karl The Butcher återupptagit sin ohyggliga verksamhet efter många år i träda?

...föder märkliga pojkar och män som vill kvinnor illa.

Trots att vi inte minns ett smack av Andreas Schnaas ökända "Viloent Shit"-trilogi, då det var typ 116 år sedan vi såg filmerna kommer vi ihåg att vi ändå var rätt roade av den extremt hemkokta lågbudgetorgien i våld. Det fanns en charm och entusiasm samt rikligt med lökig gore och mer och mer sex ju längre filmserien fortskred. Trilogin följdes upp av "Nikos: The Impaler" som vi inte heller minns samt "Violent Shit 4.0 - Karl the Butcher vs. Axe" som vi inte sett (än).

Duglig gore.

Tydligen ville man sparka igång detta sovande lik igen och med ett smärre allstar-team av italienska kultfilmskändisar fick Karl The Butcher ge sig ut på slakt igen. Inledning är smått lovande med elak tysk mor som låser in sin lille son i garderoben (Nej, han blev inte bög av detta) och ett schyst Goblin-tema under titelsekvensen. Ja alltså Claudio Simonetti's Goblin för att vara tydliga då det finns ca 85 konstellationer av denna orkester.

Mindre duglig gore. Såvida det inte ska föreställa Ingmar Bergmans hand. Han hade rätt plastig och genomskinlig hy...

Efter detta skulle dessvärre en påse tjack ha behövts för att motverka gäspningar och koncentrationssvårigheter. Lilli Carati sätter tonen med en sömnig scen där hon reflekterar i ett rum samtidigt som en voiceover maler på. Filmen fortsätter i detta spår med eviga dialogsekvenser där talking heads berättar vad som skett och vad som pågår. Jösses vad tråkigt! Det blir inte ens skoj när dåligt dubbade Enzo G. Castellari och vår "kompis"* Luigi Cozzi dyker upp som dammiga gamla snutar. Efter ett tag dyker även Giovanni Lombardo Radice upp som skum antikprofessor. Hans Onkel Fester-look gör att vi först inte ens känner igen honom. Han bjuder på ett inte helt övertygande teatraliskt skurkskådespeleri.

Enzo och Luigi skådespelar så det står härliga till.

Med tanke på titeln och arvet från tidigare filmer förväntade man sig ett blodbad utan dess like och sex på gränsen till pornografi hade man också stora förhoppningar på. Inte mycket av detta skymtas förrän i filmens sista 20 minuter. Visst, det är en del styckande och några tuttar innan dess men filmen totaldomineras ändå av seg dialog. -SPOILER ALERT- Som en liten hyllning till Giovanni (får vi väl tolka det som) får ett av offren genomgå en särdeles blodig kastrering. Det är dock en ganska ointressant upplösning och att sega sig fram till detta är inte direkt värt mödan.

BETYG: 2/7 Vi förväntade oss crap - men underhållande sådant. Besvikelse.

Onkel Fester? Nosferatu? Närå, bara Giovanni Lombardo Radice.

Lebbfest? Nej, ser ni inte att det är en farbror som spelar sitt livs roll: Gubbe som får ta ung tjej på fittan och brösten.

Han verkar hata kvinnor.

Inte heller medelålders glädjeflickor behöver trosor.

Ajdå, lingonveckan.

En random bild från Coppede, bara för att det är coolt.

Snälla du, hata inte på hans genitalier.

En fördel med knark, kära ungdomar, är när man får inta det från ett snyggt ben.

Återigen, bra gore.

Inte fullt så bra gore...Ingmar Bergman är serverad.

Giovanni inte bara agerar som Tommy Wiseau, han låter även ganska likt (eller om det är nån annan som dubbat honom).

En gimp helt utan funktion dyker upp.

Promiskuös tjej skärs upp.

Okej då, gimpens uppgift i filmen är att skratta åt morden.

Verkar som en av Argentos tre mödrar smyger omkring i buskarna.

#MeToo!!!!!!!!

Lite random turistiga kvällsbilder på Rom. Här: Piramide Cestia.

En teatralisk applåd för det! 

Klart säljande trailer.

Här har ni soundtracket till filmen.

*Vi hade äran att möta "demonregissören" i Rom. En trevlig prick.

NON HO SONNO (2001) Italien, 112 minuter. Regi: Dario Argento.

Sova den eviga sömnen

Känslan när man hittar det här hos någon man just sålt sin kropp till.

För 17 år sedan härjade en seriemördare känd som "Dvärgen" i Turin. Morden upphörde när denne dog men nu har återigen en serie mord av samma karaktär skett. Giacomo (Stefano Dionisi), vars mor mördades under första vågen återvänder till Turin och tillsammans med den pensionerade poliskommissarien Moretti (Max von Sydow) börjar de nysta i fallet som polisen inte tycks kunna lösa själva.

Heeeere's hooker!

Filmens titel ("Sleepless" på engelska) skulle kunna vara den på en dokumentär om Udda Film-redaktionens sömnproblem men så är icke fallet. Den här recensionen antyder dessutom att en smygfestival dragit igång här med antingen temat Turin eller Argento eftersom detta är gemensamma faktorer för denna och förra recensionen Giallo (2009). Nu var det inte tänkt så men whatevs yo...

Ah! Denna ljuva ikoniska giallobild.

Till skillnad från ovan nämnda våffla är det här en bra argentofilm. Den är inte lika pajig och är mycket mer en giallo än den som heter så. Det betyder att vi alltså har den klassiska anonyme mördaren med svarta handskar. Yay! Även argentokollaboratörerna Goblin är tillbaka och gör soundtrack här. 2000-talets Goblin är dock inte mycket att hurra för och känns mer som cheesig power metal än 70-talets progressiva variant. Just ledmotivet i filmen bär dessa tråkiga drag. Resten av soundtracket funkar väl bättre.

När tåget passerar.

Det är trevligt att se Max von Sydow sprida en trygg skådisfilt över skeendet och dessutom en påminnelse om hur duktig farbrorn är när han inte ger sig in i löjliga roller som parodin på ugglan Helge (Bert-Åke Varg) i "Game of Thrones" (Se bild längst ner för bevis).

Max med sin kompis Marcello.

Självklart blir det typiskt våld à la Argento och makeup-kompisen Sergio Stivaletti får ligga i och göra lökiga gummihuvuden som ska misshandlas. Bara för att vara tydliga: Vi tar dessa inte helt trovärdiga gummisubstitut alla dagar i veckan framför tråkig CGI.

BETYG: 4/7 Whöt? Hur kan vi ge samma betyg som till förra rullen som vi kallade "dålig"? Så fungerar det här på Udda Film. Vi uppskattar både och. Vi kan väl kalla denna för en stark fyra.

Mördarmanikyr.

Kanske inte helt PK att spela lustigt soundtrack till denna scen.

Play that funky music white gal...

Max försöker förklara för Marcello.

Klassisk argentoanimation.

Vad är det för vitt klet i hennes mun?

Chiara Caselli parafraserar The Black Crowes omslag till "Amorica".

Hur Argento vill visa en telefonsvarare*.

Vi tycker att Roberto Zibetti är väldigt lik Aldo Valletti i "Salo" här. Yngre och mindre vindögd.

Scenen med skökans sista stund.

Italiensk trailer.

Lite Goblin-soundtrack med stillbilder på bl a Max & Marcello.

Till vänster en mörk bild på Max från "Game of Thrones" och till höger en på Bert-Åke Varg i "Från A till Ö".

*Ja kids, en gång för länge sedan var en telefonsvarare en mekanisk apparat.