Udda film: GODZILLA MINUS ONE (2023) Japan, 124 minuter. Regi: Takashi Yamazaki.

söndag 9 juni 2024

GODZILLA MINUS ONE (2023) Japan, 124 minuter. Regi: Takashi Yamazaki.

In GODzilla we trust!

Koichi stormar hissy fit:igt iväg när det antyds att han är en fegis.

Det är andra världskrigets sista dagar och kamikaze-piloten Koichi Shikishima (Ryunosuke Kamiki) ids inte genomföra sitt dödliga uppdrag utan fejkar istället mekaniskt fel och landar sitt plan på ön Odo där japanerna har en liten provisorisk flygbas för reparationer. Ön attackeras dock av ett uråldrigt monster och återigen fryser Koichi när han ska hjälpa sina landsmän. Kriget tar slut och han återvänder till ett sönderbombat Tokyo men plågas enormt av skuldkänslor. Efter några år dyker återigen monstret upp, större och dödligare än någonsin. Denna gång är det på väg mot Tokyo och ett gäng krigsveteraner organiserar sig för att stoppa det. Koichi ser här en chans att göra upp med sitt förflutna.

Damn straight!

Som vi har sett fram emot att se denna rulle här på Udda Film! När den ÄKTA Godzilla vaknar och ödelägger Japan är det alltid en andaktsfull högtidsstund här på redaktionen. Vi trodde nästan vi skulle hinna se det amerikanska spektaklet innan, vilket kanske hade varit lämpligare då den GA-RAN-TER-AT är långt mycket sämre än denna. Jänkarna grejar helt enkelt inte det här med Gojira-film. Ta bara den högst mediokra serien "Monarch: Legacy of Monsters" som rör sig i landskapen mellan hyfsad och pekoral. Vi kommer ju naturligtvis ändå se den där King Kong-historien men vi är redo att lova att vi lägger ner vår anrika verksamhet som kulturförmedlare om vi skulle finna den filmen bättre än den vi just kollat på. Boom! Där har ni det.

Vyn när du slår upp dina ögon den där söndagsmorgonen efter en blöt helg.

Det som är unikt med den här nya Godzilla-våfflan är att man faktiskt bryr sig om de mänskliga karaktärerna. Åtminstone huvudkaraktärerna. Vår ganska fjollige hjälte plågas hårt av PTSD och beter sig riktigt mänskligt och sårbart, vilket är uppfriskande. Han bildar av en slump en slags platonisk familj då en kvinna flyttar in med ett hittebarn. Krigets demoner hindrar dock kärleken att blomma ut. Vi måste också ge ett stort plus för barnet som kan vara det första i Godzilla-historian som inte är irriterande!

LOL! Ett äkta asiatiskt kasta-huvudet-bakåt-gapskratt.

Kungen själv då? Ja han är tillbaka i sin mest historiska form som en fasansfull naturkraft, "frankensteinad" av mänsklighetens vansinniga lek med atomenergi. Han har ett sjuhelvetes drag i sin andedräkt här med -SPOILER ALERT- små kärnexplosioner som resultat. -END SPOILER- Eftersom tyvärr gummidräkternas tid är förbi är det förstås en CGI-Godzilla vi får leva med men han är i alla fall inte fullt så vanställd som den amerikanska. Vi önskar också han kunde ha lite större huvud, men annars har vi inga klagomål och vårt välbehag vet inga gränser när han klampar omkring till de klassiska Gojira-musikteman vi kommit att älska. Jävligt coolt också av Yamazaki att hylla fornstora dagar med klassiska snabbtågsbilder.

Denna fina promobild känner ni igen. Vad var det nu Orup sjöng? "Jag blir hellre jagad av vargar"...

Upplösningen på filmen är väldigt förutsägbar men det gör liksom ingenting när vi ändå fått vara med på en sådan skön resa. Alltså, vi är ju som bekant inte superentusiastiska när det kommer till asiatisk film men herre jösses vad japanerna regerar när det kommer till deras nationalhelgon. De är så långt före amerikanerna att det blir pinsamt när de senare förtvivlat försöker med sina megabudgetar men ändå bara får Minilla-resultat. Japanerna drämmer här micken i backen med en sådan kraft att rundgången rivaliserar den Jimi Hendrix framställde på Woodstock-festivalen!

BETYG: 6(+)/7 När ni läser hela recensionen ovan har ni svårt att förstå detta superbetyg men betänk då att vi älskar den gamla reptilen. 💗