LATE NIGHT WITH THE DEVIL (2023) Australien/Förenade Arabemiraten/USA, 93 minuter. Regi: Cameron Cairnes & Colin Cairnes.

Heeeeeere's Satan!

David Dastmalchian är kanon som kvällens värd.

Jack Delroy (David Dastmalchian) leder en talkshow som desperat försöker överta aftonunderhållningstronen från den allsmäktige Johnny Carson. Det går inget vidare med den saken och för att göra saker ännu sämre tynar Jacks älskade fru (Georgina Haig) bort i cancer. Han söker samtidigt tröst i ett ockult sällskap som tycks vara en dekadent förströelse för de rika och kända. Efter en djup svacka återvänder Jack till sitt program och Halloween-specialen de ska sända har potential att äntligen placera honom på den åtråvärda Late Night-tronen. Men till vilket pris?

Lyteskomiken går sisådär.

Ända sedan vi hörde talas om denna rulle har vi varit sugna på att se den här i vår sunkiga Udda Film-biograf. En kompott av amerikansk late night-show, 70-tal och Satan känns ju som en skön mix. Potentialen att misslyckas är förstås även enorm. Särskilt då med 70-talsbiten som tycks vara så erbarmligt svår för scenografer och kostymörer att få till. Hur många hiskeliga 70-talsperuker har vi inte sett passera revy? Löjliga låtsasmustascher och Partyland-hippie-kostymer har fått breda ut sig som en farsot från medeltiden.

Kilink på besök?

Vi blir dock snabbt varse att det är proffs, i form av Otello Stolfo och Steph Hooke, som fått ansvaret att få det se tidstypiskt ut och de har verkligen nejlat looken (om vi får vara så svengelska i vår beskrivning). Även hela late show-biten är otroligt välgjord med de lama skämten, sidekicken (Rhys Auteri) och orkestern.

Mediet Christou (Fayssal Bazzi) får en övernaturlig överdos.

Vi ska inte säga att det är problematiskt men man vet ju hela tiden vart allt är på väg och man är spänd på att få se ondskan kliva fram i rampljuset (bokstavligt talat!). Här blir det rätt klyschigt men det fungerar bra ändå. Det är samtidigt väldigt kul när man hela tiden ska bryta för reklam när man faktiskt har en livs levande demon i studion. Självklart ifrågasätts detta hela tiden och då framförallt av über-skeptikern Carmichael Haig (Ian Bliss) som baseras på den riktige paranormalskeptikern James Randi.

Det mår han lite dåligt av.

Filmen presenteras som programmet i sin helhet, komplett med bakom scenerna-bilder från reklamavbrott etc. Här har man inte direkt ansträngt sig för att få det se autentiskt ut utan BTS-klippen är bara svartvit film, komplett med perfekt ljud och klippning, vilket inte alls ger känslan av "bakom scenen". Vi har dock inget större problem med detta då vi snarare ser filmen ur perspektivet att det faktiskt är en film.

LOL! Undra vem han är baserad på?

Det är dock mot slutet filmen dalar lite. Vi är fortfarande med på tåget med de galna upptågen som händer på scenen men när säcken ska knytas ihop känns det - om inte som en "ruined orgasm" - ändå lite som att man ändå kunde ha ansträngt sig lite mer. Vi förstår att man vill förklara de lösa trådarna men samtidigt avslutar man då inte med en knall, vilket hade varit kronan på detta annars sköna verk.

BETYG: 5(+)/7 Trots ett lite halvmediokert slut är detta en väldigt välgjord och kul film. Originell och härligt nostalgisk underhållning.

Lilly (Ingrid Torelli) är lite kamerakåt.

Här går hon in i sin "Ringu"-fas.

Oj! Kramper och pentat hår.... Det kan bara betyda en sak.

Hon har förvandlats till en random black metal-snubbe!

Ett försiktigt ur?

Magsår är aldrig vackert.

"Herren låte sitt ansikte lysa över dig, och vare dig nådelig"

Huh? Varför får Jack träffa mördaren från "Stagefright"?

Och hur hamnade han i ett fylleslag med LaVey-kopian och Kilink???

Trailer