SATAN TRIUMPHANT (1917) Ryssland, 87 minuter. Regi: Yakov Protazanov.

Den Lede Frestaren slår till!

Pastorn dömer det hånglande kärleksparet.

Pastor Talnok (Ivan Mozzhukhin) är en from herre som lever tillsammans med sin bortgångne frus syster Esfir (Nathalie Lissenko) och hennes make puckelryggen Pavel (Polycarpe Pavloff). Hans extrema gudfruktiga dygd besvärar både hans församling och hans inneboende. En stormig natt knackar det på dörren och en främling (Aleksandr Chabrov) med stukad fot söker skydd undan ovädret. Det dröjer inte länge innan främlingen börjar propagera för livets goda och ständigt påminner sällskapet om vad de går miste om i sin självspäkande fromhet. Alla blir märkbart påverkade av den mystiske främlingens övertalningsförmåga och plötsligt börjar de agera tvärtemot sina dygder.

Han dömer även sina inneboende.

Udda Film dyker djupt i filmhistorien och blåser ett millennium av damm från denna filmkopia. Stumfilmstajm igen och denna gång åker vi till den gamla skurkstaten Ryssland för kvällens underhållning. Åtminstone hade vi hoppats på lite skoj men det blev sisådär med det.

Vadå?! Kom inte och säg att du själv inte gör melodramatiska gester hemma i din ensamhet. Kom igen nu!

Filmen är uppdelad i två delar. Den första är lite kortare än den andra och tyvärr har båda sluten försvunnit vilket föranlett nödlösningar, men vi återkommer till det. Det är lite småcharmigt i inledningen när pastorn presenteras som en riktigt humorbefriad glädjedödare som läxar upp och dömer alla i sin omgivning. Den stora stjärnan är dock förstås främlingen som då självklart är Satan själv. Som väntat är han ganska tam. Det är ju trots allt en våffla från 1917 och det fanns säkerligen inte samma utrymme att gestalta ondska som i Dante's Inferno (1911) som vi nyligen såg. Trots tamheten går ju ändå budskapet fram och en kul scen är när Satan spelar ett pianostycke han kallar "Triumfens Hymn" och sällskapet blir precis hänfört av det. Det nyinspelade piano-soundtracket kunde dock ha varit lite mer följsamt här för att förstärka denna stund. Första delen slutar med en skylt som förklarar själva slutet.

De är verkligen åskrädda.

Andra delen fortsätter 20 år senare och nu är Esfirs son (också spelad av Ivan Mozzhukhin) istället i rampljuset. Bokstavligen. Han är nämligen en firad pianist och som ni säkert anar hittar han noterna till "Triumfens Hymn" och återigen får Hin Håle börja lattja med folks själar. Här i den andra delen börja det bli rejält segt och vi tappar snabbt intressent då Satans hyss är särdeles lama och utdraget tråkiga. Slutet blir förstås ett gigantiskt antiklimax med ytterligare en förklaringsskylt som här känns mångdubbelt mer avsnoppande än i första delen. Så ingen payoff efter att man tragglat sig igenom den sirapssega slutdelen.

BETYG: 2/7 Vi hade hoppats på mer stumfilms-hijinx än vad vi fick och efter en lovande inledning slaknar filmen snabbt i den andra delen.

Som alla homofober vet är Satan en gigantisk transa.

"Får jag fresta prosten med en sup?"

Här ser Satan ut som Perry Farrell. Inte undra på att Jane's Addiction-sångaren imploderade och ruinerade bandets comeback.

"Stäng den där dumma gudsboken nu prälle lille."

Djävulen sätter sig vid pianot och börjar spela.

De blir helt hänförda av Djävulens musik!

Och så föddes rock'n'rollen!!!

Pavel blir kåt på sin hustru.

Men frugan äcklas av sin puckelrygg till man.

Eftersom pastorn nu är en rock'n'roll-fanboi har han snott en plansch från senaste numret av tidningen Poster.

Idolaffischen gör dem alldeles till sig.

20 år senare upptäcker Esfirs son också sann rock'n'roll. Han spelar med en sådan inlevelse som bara skulle kunna matchas av, låt oss säga - Nicolas Cage. Eller så spelar han med en sådan inlevelse att han ser ut som Nicolas Cage!

Mamsen tycker han ser diabolisk ut.

Kompositören övervakar stolt grabbens framträdande.

Hedonism på 1910-talet.

Och Satan står med sedelknippen i näven och låter det regna!

Klipp från filmen där Satans påverkanskampanj börjar bära frukt.