What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

fredag 10 januari 2025

SATAN'S BLACK WEDDING (1976) USA, 62 minuter. Regi: Nick Millard.



Buttericks-vampyrer i Satans tjänst

Självskadebeteende för Satans skull.

Mark (Greg Braddock) reser upp till Monterey för att gå på sin syster Ninas (Lisa Milano) begravning och reda ut orsakerna till hennes mystiska självmord. Han upptäcker kusliga sidor hos sin bortgångna syster och får reda på att hon var i färd med att skriva en bok om satanistiska ritualer. Samtidigt dör folk i omgivningen och de töms dessutom helt på blod.

Ska det vara så ska det vara.

Vi återstiftar bekantskapen med lågbudgetfilmaren Nick Millard igen*. Denna gång tyvärr utan styltigt inklippta scener med Uschi Digard men styltigheten är däremot intakt.

Blodigt värre.

Det är en rätt cool och stämningsfull inledning med förtexterna ovanpå Goya-målningen "Witches' Sabbath" följt av Ninas blodiga "självmord". Självfallet bjussas det på knallrött 70-talsblod och dessutom i generösa mängder. Det visar sig lite senare, när brodern och kommissarie Scott (Barrett Cooper) tar en titt på dödsplatsen, exakt hur blodigt då det är grova blodstänk på väggarna med märklig symmetri. 🙂

Någon blir exalterad.

När dialogen i filmen sätter igång blir det snabbt övertydligt hur amatörmässigt allt är. Klippningen är som gjord med machete och naturligtvis är det tydliga skillnader i bakgrundsbrus mellan de olika klippen. Kvalitén på skådespeleriet skiftar mellan dugligt till rigor mortis. En särdeles skön scen är när -SPOILER ALERT- kommissarien knallar ner i vampyrernas krypta och konfronteras med dessa. Maken till nollställd reaktion när man är på väg att övermannas av de odöda har sällan skådats! 😆

När man har Einstein som förebild.

Ja, det är en rätt mysig kalkonfaktor på den här våfflan och vampyrerna är rätt sköna med sina 5-öresplasttänder. Den korta längden på rullen är barmhärtig då det lätt hade kunnat bli astråkigt om man dragit ut den ytterligare en halvtimme. Här hinner man inte tröttna trots någon meningslös scen som slängs in.

BETYG: 3(+)/7 En uppvisning i amatörmässighet med skojiga vampyrer och ett roligt klimax.

Ja, det var ju faktiskt blodigt värre.

Buttericksferatu.

Syrrans mysiga bok.

Vampyr med sisådär bordsskick.

Finns det tandställningar för vampyrer?

Bordsskicket!

De odöda kommer!

Kommissarien är skräckslagen.

Dödsångesten bara strålar ur honom!!!

Vad vill Millard säga om dessa slutbilder? Var det bara en febrig dröm?**

En klart lockande trailer! 👍

*Vi såg tidigare den charmiga Gunblast (1986)
**Eftersom vi i vår totala amatörbotanik antar att detta är den läskiga daturaplantan.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar