AZRAEL: ANGEL OF DEATH (2024) USA/Estland, 86 minuter. Regi: E.L. Katz.

Hon gör skäl för namnet...så småningom.

Vi tänkte att det är alltid nån som behöver veta vad ena exekutiva producenten heter...

Azrael (Samara Weaving) försöker överleva i en dyster värld där endast syndarna lämnats kvar efter Uppryckandet. Överallt lurar faror och både hon och hennes pojkvän (Nathan Stewart-Jarrett) blir infångade av en stam som tänker offra dem till till blodtörstiga väsen som lever i skogen. Azrael lyckas fly och försöker nu hitta och befria sin pojkvän. Hon kommer att finna så mycket mer och världen kommer förändras som en följd av det.

Dags att spännas fast i offerstolen!

Udda Film lär sig att tillvaron efter att Guds trogna själar lämnat jorden sannerligen inte är en dans på rosor. Den här gången finns ingen förklaring till hur mänskligheten störtats i denna avgrund (förutom att Uppryckelsen skett då förstås). Folk har blivit stumma och lever i primitiva kåkstäder i skogen. Den största faran är till synes sönderbrända människor som livnär sig på mänskligt blod. De verkar dock styras av någon större ondskefull kraft som inte presenterar sig. Ovan nämnda stam är en hoper överlevare som försöker blidka denna onda kraft genom att servera kringdrivande främlingar till de blodtörstiga svartskorpiga typerna.

Ja, hon har ju inte mes så på nåt sätt måste blodvite ske.

Det är en rätt cool premiss och det droppas en del hintar om vad som är i görningen. Främst då genom målningarna på väggen i stammens lilla kyrka. Där lurar även något olycksbådande bakom en spricka i väggen. Weaving gör ett bra jobb med att kommunicera ordlöst till oss tittare vad hon går igenom. Hon gör också en klassisk (och cool) karaktärsresa. Vi vill också lyfta på gubbkepsen åt gestaltningen av de starka kvinnokaraktärerna. Det är befriande när det inte ska vara så på näsan utan kan uppvisas på ett naturligt sätt. Kudos!

Blod föranleder passionerad hårdrockarsång.

Något som är lite inkonsekvent är när de brända filurerna dyker upp. Ibland åtföljs de av olycksbådande vindbyar, ibland inte. Verkar som om den onda kraften ger dem lite fri aktivitet ibland... -SPOILER ALERT- Slutet är dock riktigt badass när Azrael gör skäl för sitt namn och plöjer genom stamlägret, fast då mer som en hämndens ängel. Upplösningen med födseln av den lilla demonrackaren är rätt kul också och den lille gynnaren påminner nästan lite om David Lynchs (RIP) "Eraserhead"-bebis. 🙂

BETYG: 4(+)/7 Det blir visst lite mysig dystopi här i Jämmerdalen efter att Jesus hämtat hem de sina. 🙂

"Heeeaaavy Metaaaaaaal"

Tittut.

"Death too false metaaaaaaaal!"

"Aaaaaarrrgggh yeeAAAAAAAW!"

Entusiasm över blod.

Det blir ett sugmärke som heter duga.

Tydligen har de brända skorpmänniskorna gått i "liquid zombie"-skolan.

Är det Santiagos förstäder? New Dehlis oändliga slum?? Nej då. Home sweet home för skogsmatriarkatet.

Är det inte lite sent att gå i kyrkan när Jesus redan ditchat er syndare?

Här lämnas inga vapen i sakristian bitches!

Hon är verkligen en fuego!

Vem älskar inte en fet köttyxa?

Symbolism!!!

Trailer