DREAD ZEPPELIN: A SONG OF HOPE (2024) USA, 86 minuter. Regi: Sharif Nakhleh.

Robert Plant approves!

Dread Zeppelin live. Ett sjuhelvetes drag!

Äntligen! Storyn om det fantastiska bandet Dread Zeppelin som med sin unika mix av Led Zeppelin-covers i reggaetakt och med Elvis-sång erövrade underground-världen

Glansdagarna.

Som gamla fans av Dread Zeppelin skänker det oss stor glädje här på Udda Film att få ta del av en dokumentär om bandet. Trots vår stora beundran av orkestern visste vi förvånansvärt lite om den. Kanske ett sundhetstecken, för en gångs skull, att inte maniskt gräva ner sig i detaljer utan bara njuta av spektaklet.

Mjölkbudet (Ja, på riktigt!) Greg "Tortelvis" Tortell.

Dread Zeppelin (Hädanefter "DZ" i vår text) poppade upp på MTV i början av 90-talet och utgjorde en skön kontrast till alla band som tog sig själva på fullaste allvar. Hela deras koncept var en drift med rockbranschen och tidstypiskt passande i handsken då detta var den ironiska generationens gyllene era. Lyckligtvis, får man konstatera såhär i efterhand, fanns det trots allt en värme i deras humor som särskilde dem från den mera cyniska ironin som rådde.

Hjärnan och den drivande kraften bakom orkestern.

De nådde snabbt ganska stora framgångar och när buttra gamla Led Zeppelin-fans började ropa "Helgerån!" om vad DZ gjorde med deras hjältars musik klev självaste Led Zeppelin-sångaren Robert Plant fram i media och lovordade bandet. Den explosiva populariteten ledde bandet ut på en världsturné som bl a gjorde ett stopp i Stockholm på klubben Melody. Vår egen musikkorrespondent låter stolt meddela att han givetvis var där och stångades längst framme vid scenen. Trots att han har sett världsartister som Rolling Stones, Madonna, David Bowie, Black Sabbath etc är detta klubbgig bland det absolut bästa han bevittnat. Allsång hela aftonen lång och en smått imponerad Tortelvis på scen.

En vägg av Marshall-stackar? Njae, en sån backline är för rock'n'roll.

I den här dokumentären får vi lära oss om den mörka baksidan där sångaren Tortelvis faller offer för sin egen karaktär. Vi får se upp-som-en-sol-ner-som-en-pannkaka-syndromet när skämtet blev gammalt och även ta del av hur de sunkade ner sig med framträdande i en Corey Feldman-rulle.

Robert Plant: Stor Dread Zeppelin-fan.

Den här våfflan känns lite billig i sitt utseende då den är en sammanställning av mängder av gammalt arkivmaterial och då snackar vi om ofta crappiga VHS-upptagningar o dyl. De nytagna intervjuklippen ser givetvis långt mycket bättre ut men de ruffiga gamla klippen adderar bara till den sköna underground-känslan som DZ härstammar från. Det är sannerligen ett kärt återseende och vi är glada att vi var med när det begav sig!

BETYG: 6/7 Som vanligt är det inte den filmiska kvalitén som ger det höga betyget utan ämnet.

Klubben för ömsesidig beundran.

Debutmästerverket!

James Hetfield har alltid gillat att lyfta fram lovande nya akter. Det ska man fan ge honom!

Charlie Haj: Flitig herrbetjänt.

Dödssynderna haglar!

Tortelvis ger publiken vad de vill ha.

The claw!

Undra om de lyssnade på Jonas "Parta Lite Granna"* här?

Nähe ni! Vi känner nog allt igen Rodan när vi ser honom! 💗

Ett inte alltför klyftigt affärsbeslut var att boka bandet på en reggae-festival...

Är det alvedon?

Ännu ett mästardrag - att låta dem medverka i ett Corey Feldman-pekoral som förmodligen är så uselt att inte ens vi på Udda Film törs se den (...ELLER?!)

En osannolik kärlekshistoria tar fart.😍

Heck yeah!

Pastor Tortelvis med licens att viga.

Trailer

Hela våfflan!

*Här har ni den! Glöm orten när ni här har en riktig och ÄKTA hiphop-legend. 🥳😁🤙