What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

måndag 7 november 2011

TINTIN - LE CRABE AUX PINCES D'OR (1947) Belgien, 58 minuter. Regi: Claude Misonne.



Will the REAL Tintin please stand up?

Snygg-Tintin...

En serie mystiska händelser, involverande en drunknad sjöman, falska mynt samt en krabbkonserv, leder Tintin till ett fartyg där man smugglar opium. Han kastas in i ett äventyr som leder till en annan kontinent samt en livslång vänskap.

Lite produktplacering på min ära!

I den här gamla animerade dockfilmen följer man Hergés album "Krabban med Guldklorna" ganska väl, om än i komprimerad form med vissa scener slopade. M a o är det en nostalgisk resa in i barndomen när man jämt satt med näsan i ett tintinalbum. Klippningen är rätt så tafflig och skulle kunna ha tajtats upp en smula men det är ju trots allt 1947 filmen är gjord så dockanimationen hade ju inte kommit speciellt långt. Istället vinner den här filmen på charm och Milous eviga viftande på öron och svans är ju gulligt. Tänk vad jobbigt det måste ha varit animera bara denna lilla detalj. Våra hjältar ser lite smått groteska ut i sina dockskepnader och ultrafyllot Kapten Haddock har förärats en schyst frisyr med långt stubb.

Känns han igen? Jovisst, ärkeskurken Allan till vänster.

På tal om fyllo - eftersom PK inte var uppfunnet när filmen gjordes sups det friskt och vi får glädjen att njuta av Haddocks förvånansvärt skolade röst när han sjunger lov till havet och vinet. Precis som i seriealbumet fyllnar även Tintin och Milou till när vinångorna blir för mycket. Dessutom bjuds vi även på den nu så, för Tintin, ökända rasismen som dyker upp i olika seriealbum. Inget uttalat hat utan bara subtila uttryck av den egna rasens överlägsenhet. Detta adderar naturligtvis en dimension av oavsiktlig humor. Sammantaget är detta en högst sevärd matiné, om än inte världens bästa men ändock med lagom mysfaktor.

BETYG: 4/7 Skön nostalgi med lagom brist på PK.

Vår första bekantskap med Kapten Haddock. EJ hans första bekantskap med flaskan.

Kapten tittar djupt i glaset.

"Här, ta lite till!" manar Allan på som vilken schyrre kompis som helst.

Haddock hypnotiseras av en flarra rom.

Men vad fan nu?

Ser skönt ut i alla fall.

Haddocks episka fyllehallucination.

Sköna drömmar.

Kapten har hittat en bar.

Totalt fylleslag!

Kolla in när Haddock sjunger lov till havet och vinet samt när han, tillsammans med Tintin och Milou, fyllnar till ordentligt i en vinkällare och då också tar till skönsång. (Udda Film beklagar pixelfesten som följer med på köpet men så kan det gå med tekniken...)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar