TERROR OF MECHAGODZILLA (1975) Japan, 83 minuter. Regi: Ishirô Honda & Jun Fukuda.

Sug på den Usama bin Ladin!

Dina ögon när du sett för mycket på den lökiga gamla TV-serien "Voyage to the Bottom of the Sea".

Den briljante vetenskapsmannen dr Mafunes (Akihiko Hirata) forskning ledde honom till att upptäcka dinosaurier i havsdjupet. Detta var något som var för brant för etablissemanget och geniet frystes ut. Många år senare har han fejkat sin död och tänker nu hämnas på mänskligheten genom att hjälpa utomjordingar att ödelägga Tokyo m h a både en gigantisk havsdinosaurie men även en uppgraderad Mechagodzilla!

Titanosaurus uppenbarar sig med ett vrål som påminner lite om Robert Plants i inledningen på "Immigrant Song".

Vi har nått slutstationen i vårt långa Godzilla-maraton här på Udda Film då vi väljer att sätta punkt vid denna sista Showa-erafilm. Det skulle dröja ett decennium innan Toho återigen sparkade liv i Godzilla med rebooten "Godzilla 1985" som gav vår älskade ödla tillbaka rollen som mänsklighetens fiende nummer ett. Men det är en annan historia.

Så här lacka blir japanska akademiker om du försöker glänsa med kunskaper över normen.

I den här rullen skulle man alltså mjölka den nyvunna succén Godzilla vs. Mechagodzilla (1974) innebar. Synd bara att man inte når samma nivå. Metallödlan har dessutom en sekundär roll som usling då havsdinosaurien Titanosaurus får betydligt större uppmärksamhet. Faktum är att Mechagodzilla endast är ett byggprojekt i två tredjedelar av filmen innan han slutligen släpps ut på grönbete. Nästan lika illa är det med vår hjälte Gojira som får vänta till efter drygt halva rullen gått innan han kan klampa in i handlingen. Självklart räknar vi då inte den sedvanliga recycling-resumén som inleder filmen under förtexterna. Under dessa, ska det noteras, gör vårt favorit-godzilla-tema comeback i storslagen stil, d v s Akira Ifukubes underbara huvudtema från originalfilmen.

Är detta världens längsta filmskål? En evighets-kampai.

Lejonparten av filmen fokuserar alltså på vad människorna pysslar med och ja - utomjordingar också förstås. Ännu en gång agerar de som Bond-skurkar och skrattar ondskefullt till och från. Vi påminns dock om deras utomjordiskhet då de har fräsiga silveroveraller och ibland skojiga hjälmar med antenner på när de kutar omkring i sin spejsiga silversprejade masonitmiljö. För att spejsa till det ytterligare är den galne vetenskapsmannens dotter en cyborg, som dock har lite för mycket mänskliga känslor kvar. När de genomför en transplantation på henne får vi se något så ovanligt som ett par tuttar i en Godzilla-våffla. De är dock uppenbart mer fejk än Pamela Andersons.

Filmens Peckinpah-ögonblick (fast med mindre blod!).

När väl monstren släpps lösa har de nästan lika mycket energi som lyckliga kor som släpps ut på vårens kosläpp. Alltid kul för monster att rumla runt i Tokyo istället för i någon ödemark. Bataljerna i sig är väl kanske inte de fränaste men just faktumet att de får demolera lite byggnader av bara farten är ju härligt kul monster-action. Filmen har också mycket av de där klassiska bilderna när monster är inmaskade bakom panikslagna människor. Ofta är skala och perspektiv lite sisådär. 😊

BETYG: 4(-)/7 Ett klart steg bakåt jämfört med förra rullen både story-mässigt och monster-actiondito. Det är ändå hyfsad monster-action bär det väl kommer igång.

Långt innan Cronenberg, hade rymdjapaner coola kirurgdräkter.

Även rymdjapaner tror tydligen på stenhård disciplin och pennalism. Whip it good Alien-san!

En split screen flashback.

En rymdstation i silvrig masonit med fräsig 70-talslampa och Titanosaurus på TV. Det är värt en semi-heil!

Eder konung är tillbaka!

Titanosaurus bugar sig faktiskt i vördnad innan rumlandet sätter igång.

I rymden kör man med steril bubbelplast när man ska operera sin cyborg.

Cyborg-gore!!!

Kan rymdjapanerna lyckas bättre än sina jordsläktingar gjorde under 30- och 40-talen? En bra början är tydligen en fräsig hjälm!

Äntligen är Mekanogunilla klar för strid. Semi-heil på det!

Nu jävlar ska Tokyo få smaka på monstervrede!

Oj Cyborg-Katsura tycks ha samma telekinetiska krafter som Patrick*.

Mechagodzilla SMASH!

Titanosurus gillar't.

Stackars miniatyrtokyo blir pulvriserat.

Då dyker vår hjälte upp och vill brottas sönder några byggnader till.

Titanosaurus hånskrattar likt Butch the Bully** med ett klassiskt huvudkast bakåt.

Tinnitusaurus är så berusad av glädje att han snubblar in i ett hyreshus.

Slut på artigheterna. 😮

Jävla äckel! Titano-metoo-saurus försöker släta av Gojira.

Godzilla efter "fikan" med Willie Nelson och Snoop Dogg.

Som sagt, inga mer artigheter här inte.

Mekkagudrun har brassat på med allt han har så Godzilla t o m tagit eld (på riktigt!). 🔥

Ska man effektivt stoppa Mechaplåtniclas ska man rycka honom i svansen.

Dagens utomjordingar var visst varken kafka-kackerlackor eller från Apornas Planet.

Ånej en ny fiende! Nu får Gojira slåss mot de där glödlampstyperna från Garbage "Push it"-video.

När en utomjording är riktigt....öhh...glad i hatten.

När ett monster får den s k dåndimpen.

Trailer som känns hemkokt med den där TV-Shop-speaker-rösten.

Slagsmål!

Här har vi Akira Ifukubes gamla klassiska ledmotiv.

Vi fortsätter mångla på er klassisk 70-talsrock. Här har vi Led Zeppelin med "Immigrant Song".

Vi skuttar framåt i tiden för att servera er Garbage:s excellenta video "Push it"!

*Patrick (1978)

**Du möter Butch the Bully bl a i den här fina rullen: Cool Cat Finds a Gun (2013)

PS. Påminnelse till Udda Film-redaktionen: Försök aldrig mer att i efterhand lägga till objekt mitt i inlägget om ni inte vill radera precis hela jävla rubbet ni just pysslat med i en smärre evighet... #FuckYouBloggerCom DS.