VOORHEES NIGHT OF THE BEAST (2021) USA, 61 minuter. Regi: Jason Pitts.

Jansson är inte enda monstret...

Glädjen som sprider sig över ditt fejs när du får syn på ett bord fullt med vapen.

Mark (Will Reed) har PTSD efter traumatiska upplevelser vid Crystal Lake. Inte en enda natt går utan att han vaknar upp efter hemska mardrömmar. Hans flickvän Crissy (Alivea Disney) bestämmer sig för att försöka hjälpa honom genom att under förevändningen att det ska bli en överraskningstripp, där Mark har ögonbindel, ta med honom till Crystal Lake så han kan konfronteras med sin skräck. Kanske inte den smartaste idé Crissy haft...

Crissy är full av goda idéer. Ta med sin PTSD-pojkvän till Crystal Lake där han genomlevde en massaker och dessutom spela "Crystal Lake" på bilstereon. Men lugn, det kommer mera! 😀

Vi plockar fram ytterligare* en fan-film dedikerad till "Fredagen den 13:e"-franchiset. Den här är ganska ambitiös och hyfsat välgjord men den spårar ur efterhand och lider av ett ganska lökigt manus och en del fåniga karaktärer. Våldet är lite blandat. Ibland får man till det riktigt bra men oftast lirar det inte riktigt med Jasons karaktär. I en scen är t o m en fajt upp-speedad på kung fu-vis, vilket ni förstår rimmar illa med Jasons coola beteende under normala förhållanden.

Klart sällskapet stöter på en lokal "You're doooomed"-snubbe.

En stor anledning till av vi fiskade fram just den här fan-filmen i den bottenlösa brunnen av fan-filmer dedikerade till franchiset är att Jessa Flux råkar medverka här. Hon spelar inte helt oväntat en ytlig bimbo som bara är intresserad av party och fjong. Ni vet, sådant där som triggar vår vän Jansson. Ironiskt nog kan denna fan-film vara en av de mer välgjorda rullar hon varit med i. Vem kunde tro det?

En våg av skepsis sköljer över våra vänner vilket mest illustreras i Jessas anlete.

Soundtracket kryddas av något band som heter Primal Apathy som levererar retro-pudelrock och när våra huvudkaraktärers bil rullar in vid sjöns campingstugor sjungs det "Welcome to Crystal Lake..."! på bilstereon vilket tydligen totalt går den traumatiserade Mark förbi då han fortfarande inte har en susning om var de är. 😄 Man skulle kunna tro att detta gör honom till filmens i särklass mest korkade karaktär (Oh hi Mark!) men tyvärr för alla inblandade är flickvännen Crissy 27 resor värre.

Känslan när din inte alltför intelligenta flickvän tar med dig till platsen du drömmer mardrömmar om.

-SPOILER ALERT- Vi får en backstory här som förklarar vem Jason är och det visar sig att mamma Voorhees (Bailey Freeman) med hjälp av The Book of the Dead (Japp, den från "Evil Dead"!) åkallat demonen Asmodeus för att väcka den drunknade pojken Jason från de döda. Så Jason är alltså besatt av Asmodeus vilket då ska förklara hans övernaturliga styrka och odödlighet. Ni märker att lökfaktorn stiger rejält här men inte nog med det! Nej, det visar sig även att Bigfoot lever i anslutning till den fördömda sjön.

BETYG: 3/7 Kanske lite väl tilltaget betyg men ambitiösa fan-filmer måste premieras och den här lägger sig på en nivå som är klart över många av de träskfilmer som recenseras här.

Vänta nu...den där boken ser bekant ut. "Kanda, kanda, KANDA!"

Fler läskiga figurer ute i skogen med egna lampor för kusliga motljuseffekter.

Jessa Flux karaktär har ett visst djup...

Är du okej gumman?

Se där. Jansson med ett litet huvudknyck.

Klart att de dryga karaktärerna brister ut i ett "WTF?!" när ett gäng ungdomar kommer direkt från en Kent-konsert och börjar rabbla läskiga ramsor för dem.

Lite cringe:ig tvekamp.

Skönt. Klassisk machete genom huvudet. Det känns tryggt.

Ja Jansson, det förtjänar ett sött huvudknyck.

Kramizar!

Bigfoot med manboobs och dreads.

Trailer

Hela våfflan.

*Vi har tidigare kollat in dessa: The Cold Heart of Crystal Lake (2003), Friday the 13th: Jason Conquers Germany (2005) The Crystal Lake Massacres Revisited: Part I-III (2009) & Friday the 13th: The Curse of Jason (2014)

SATAN TRIUMPHANT (1917) Ryssland, 87 minuter. Regi: Yakov Protazanov.

Den Lede Frestaren slår till!

Pastorn dömer det hånglande kärleksparet.

Pastor Talnok (Ivan Mozzhukhin) är en from herre som lever tillsammans med sin bortgångne frus syster Esfir (Nathalie Lissenko) och hennes make puckelryggen Pavel (Polycarpe Pavloff). Hans extrema gudfruktiga dygd besvärar både hans församling och hans inneboende. En stormig natt knackar det på dörren och en främling (Aleksandr Chabrov) med stukad fot söker skydd undan ovädret. Det dröjer inte länge innan främlingen börjar propagera för livets goda och ständigt påminner sällskapet om vad de går miste om i sin självspäkande fromhet. Alla blir märkbart påverkade av den mystiske främlingens övertalningsförmåga och plötsligt börjar de agera tvärtemot sina dygder.

Han dömer även sina inneboende.

Udda Film dyker djupt i filmhistorien och blåser ett millennium av damm från denna filmkopia. Stumfilmstajm igen och denna gång åker vi till den gamla skurkstaten Ryssland för kvällens underhållning. Åtminstone hade vi hoppats på lite skoj men det blev sisådär med det.

Vadå?! Kom inte och säg att du själv inte gör melodramatiska gester hemma i din ensamhet. Kom igen nu!

Filmen är uppdelad i två delar. Den första är lite kortare än den andra och tyvärr har båda sluten försvunnit vilket föranlett nödlösningar, men vi återkommer till det. Det är lite småcharmigt i inledningen när pastorn presenteras som en riktigt humorbefriad glädjedödare som läxar upp och dömer alla i sin omgivning. Den stora stjärnan är dock förstås främlingen som då självklart är Satan själv. Som väntat är han ganska tam. Det är ju trots allt en våffla från 1917 och det fanns säkerligen inte samma utrymme att gestalta ondska som i Dante's Inferno (1911) som vi nyligen såg. Trots tamheten går ju ändå budskapet fram och en kul scen är när Satan spelar ett pianostycke han kallar "Triumfens Hymn" och sällskapet blir precis hänfört av det. Det nyinspelade piano-soundtracket kunde dock ha varit lite mer följsamt här för att förstärka denna stund. Första delen slutar med en skylt som förklarar själva slutet.

De är verkligen åskrädda.

Andra delen fortsätter 20 år senare och nu är Esfirs son (också spelad av Ivan Mozzhukhin) istället i rampljuset. Bokstavligen. Han är nämligen en firad pianist och som ni säkert anar hittar han noterna till "Triumfens Hymn" och återigen får Hin Håle börja lattja med folks själar. Här i den andra delen börja det bli rejält segt och vi tappar snabbt intressent då Satans hyss är särdeles lama och utdraget tråkiga. Slutet blir förstås ett gigantiskt antiklimax med ytterligare en förklaringsskylt som här känns mångdubbelt mer avsnoppande än i första delen. Så ingen payoff efter att man tragglat sig igenom den sirapssega slutdelen.

BETYG: 2/7 Vi hade hoppats på mer stumfilms-hijinx än vad vi fick och efter en lovande inledning slaknar filmen snabbt i den andra delen.

Som alla homofober vet är Satan en gigantisk transa.

"Får jag fresta prosten med en sup?"

Här ser Satan ut som Perry Farrell. Inte undra på att Jane's Addiction-sångaren imploderade och ruinerade bandets comeback.

"Stäng den där dumma gudsboken nu prälle lille."

Djävulen sätter sig vid pianot och börjar spela.

De blir helt hänförda av Djävulens musik!

Och så föddes rock'n'rollen!!!

Pavel blir kåt på sin hustru.

Men frugan äcklas av sin puckelrygg till man.

Eftersom pastorn nu är en rock'n'roll-fanboi har han snott en plansch från senaste numret av tidningen Poster.

Idolaffischen gör dem alldeles till sig.

20 år senare upptäcker Esfirs son också sann rock'n'roll. Han spelar med en sådan inlevelse som bara skulle kunna matchas av, låt oss säga - Nicolas Cage. Eller så spelar han med en sådan inlevelse att han ser ut som Nicolas Cage!

Mamsen tycker han ser diabolisk ut.

Kompositören övervakar stolt grabbens framträdande.

Hedonism på 1910-talet.

Och Satan står med sedelknippen i näven och låter det regna!

Klipp från filmen där Satans påverkanskampanj börjar bära frukt.

KRAMPUS: THE RETURN (2022) Storbritannien, 76 minuter. Regi: David Gregory.

Crappus: The Return of the Udda Film tradition

Harold är, trots 20-årsjulileet av dubbelmordet på hans föräldrar, överentusiastisk över juletiden.

Det är juletider och Harold (Osian Dixon) vill hemskt gärna fira högtiden med sin syster Lisa (Natasha Rose Mills) som är allt han har kvar efter att deras föräldrar mördades för 20 år sedan. Han envisas med att det är Krampus som ligger bakom dådet men strax efter att han övertalat sin motvilliga syster att komma och hälsa på dör han i vad som verkar vara ett självmord. Lisa åker med sina vänner till Harolds hem för att ta hand om saker men något mörkt lurar ute i skuggorna.

Harold duttar försiktigt Krampus i solar plexus med sin hagelbössa.

Udda Films sorgliga Krampus-tradition fyller tio år och det är beklämmande att det ska vara så svårt att göra en bra eller åtminstone rolig våffla om denna alpdemon. Vi har här en brittisk slakt av alplegenden.

Sällskapet är lite vilsna och stannar till mitt i ingenstans.

I den här rullen uttalas det åtminstone inte att saker sker på julafton eller juldagen men det är definitivt i krokarna. Däremot dras i inledningen en historisk genomgång av en voiceover där det i legenden berättas om en armé av 1000 krampusar som krossade lokala bybor i Schwarzwald-regionen. GTFO! Den enda gången man skulle kunna acceptera multipla krampusar är när folk i alpregionen har sina traditionella parader där man klär ut sig till jultomtens onde brorsa.

Som tur är uppenbarar sig en byhora som kan ge tips om åkriktning.

Nåja, filmen i sig då? Ehh... Jo, Krampus ger sig ganska tidigt till känna och vi kan väl säga att Stephen Staley klädd i billig svart munkkåpa med krampusmask och gummihänder inte direkt övertygar. Inte heller inger det förhoppningar när Dixon på ett oerhört lamt vis slår sin hagelbössa i magen på Krampus. Okej, så det blir lökigt i alla fall? Öhhmm...njae. Istället blir det vansinnigt urtråkigt när vi får följa Lisa och hennes vänner i typ tjugo minuter där dramat består i att Lisas pojkvän Ross (Dan Robins) vänstrar med hennes väninna Nikki (Amber Doig-Thorne). När sedan Krmapus börjar "härja" reduceras han till en billig seriemördare som har ihjäl en torsk och en hora med yxa (Nej, det är obefintligt med gore).

Hon går sedan tydligen upp i rök.

Efter att man så tråkats ihjäl att shoppinglistor börjar formas i våra huvuden spårar det ur totalt i filmens slutskede. Om inte tidigare så blir det plågsamt uppenbart vilket uselt manus man har och vilken värdelös regissör Gregory är, som då förstås visar sig i det dåliga skådespeleriet. Sluttwisten är verkligen bajskronan på utedassverket.

BETYG: 1/7 Genomtråkig och med en lamare Krampus än någonsin.

Nämen titta! Nu är hon plötsligt nere på byn och där får hon napp.

Krampus...eller en billig seriemördare i en kompisfilm?

Tittut! Krampus sänder kalla kårar nerför din rygg när han på ett extremt kusligt sätt uppenbarar sig bakom en grav.

Glöm inte att krama din lokala Krampus.

Trailer

Utan den riktige Krampus - ingen Hans Scheike!

LAS CHICAS DEL TANGA (1987) Spanien, 81 minuter. Regi: Jesús Franco.

Spanska turistbyrån informerar!

Analía Ivars personifierar 80-talet här.

På sommaren vaknar den spanska turistorten Benidorm till liv. Bland europeiska turister dyker även sångfågeln Lola Clavijo (Lina Romay) upp och de flesta är ute efter en liten sommarflirt.

Den holländske turisten. Udda Films utrikeskorre identifierar sig hårt med honom då han också sprang omkring i den spanska hettan och plåtade märkliga hus med Franco-anknytning.

Oj vilken skitnödig resumé vi krystade fram. Faktum är att det är ganska svårt att kort summera denna rulle då den är ganska så meningslös. Missförstå oss rätt. Det är en rätt charmig komedi där knasiga romantiska förbindelser staplas upp, men den typ bara är.

Vår utrikeskorre ångrar att det bara blev ett tillfälligt stopp i Benidorm.

Vad som däremot sticker ut är Francos HBTQI(och alla efterföljande tecken vi inte kan hålla reda på...)-vänliga kommentarer. Det är riktigt kul att Onkel Jess, som oftast äe en PK-människas värsta mardröm med sina filmer fulla av härlig plumphet och snusk, sticker ut hakan rejält i det homofoba 80-talet. Och nej, det handlar här inte bara om regissörens sedvanliga djupdykningar i lesbisk erotik. Franco är här långt före sin tid när han på ett ganska gulligt varmt sätt skildrar några transpersoners öde. För att folk dock inte ska sluta förfäras över Onkel Jess låter han frugan dra ett lågt "Jag är inte rasist men..."-skämt i rullen. 🙂

Ja, ungefär såhär gick det till för vår utrikeskorre.

Filmen påminner nästan lite om "Sällskapsresan". Ja, på ett väldigt långskottigt vis förstås. Det är inte fullt så "komiskt" kanske men lyckligtvis kompenserar Franco det med mycket lättkläddhet. Det är 80-tal och den ljuva topless-erans högtid men det känns en smula obekvämt, även för sådana äckel som vi, när den ständigt närvarande Antonio Mayans två smådöttrar springer omkring på stranden i stringbadbyxor. Kalla oss moralens främsta barrikadförkämpar men vi ifrågasätter varför man behöver göra stringbraxor åt barn i 10-årsåldern...

BETYG: 3(+)/7 Lättsam och charmig komedi där Franco sticker ut hakan.

Notera hur farbrors-"statisten" tittar med hela kroppen när den lättklädda Muriel Montossé springer förbi. Eller är det den söte Antonio Mayans han fluktar efter?

Vår utrikeskorre kan inte släppa den här liknelsen.

Fler "statister" vars böjda leenden kan härledas till att fröken Montossés rumpa precis nyss putade mot dem.

När du går på stranddejt med en muskelhunk.

Men...?

Ja filmen heter ju trots allt "Las Chicas del Tanga".

Exakt!

Antonio är inte helt bekväm med att dessa glada herrar njuter av "hans" kvinna.

Vissa "statister" är gladare än andra.

Sanningens ögonblick...

...resulterar i en våldsam pimp hand!

När du just fått ett ödesdigert besked (Ja, det är faktiskt det som sker här!).

Kvällens dragshow har världens flagrantaste pålagda musikspår.

Men inte behöver väl "statisten" se så nedslagen ut för det?

Småflickorna är före sin tid.

Mammapappa lyckas se ännu mindre maskulin ut utan sin dragqueen-utstyrsel.

Mammapappa berättar om dragshow-livets vedermödor.

Nix Nixon! Inget videoklipp denna gång.