What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

söndag 22 november 2009

LA HAINE (1995) FRANKRIKE, 93 minuter. Regi: Mathieu Kassovitz.



Jaha, då tar vi oss an hyllad fransk samhällskritisk film då.
 

Vincent Cassels huligankaraktär gör sin personliga Travis Bickle-tolkning.

"La Haine" handlar om tre polare i en hopplös fransk förort under ett dygn. En kompis till dem har precis hamnat på sjukhus som resultat av misshandeln polisen utsatte honom för under gårdagens kravaller. Det är premissen för hela filmen, polisbrutalitet och den efterföljande cykel av hat som bara eskalerar. Snutarna sitter i förarsätet här då det är de som har vapenmakten och "rätten" på sin sida och allt förortskidsen kan göra är att kaxigt käfta emot. Går de överstyr dock, kan de ge sig fan på att lagens långa arm ger dem en läxa de sent ska glömma.



I den här kompositionen kan man verkligen se hur skoj det är att bo i betongförorten.

Vinz (Vincent Cassel), den argaste i kompisgänget, har dock fått tag på den revolver en polis tappade under kravallerna och nu tippas balansen en smula. Åtminstone för de tre kompisarna som är de enda som känner till var pickadollen är. Vinz är fast besluten om att döda en snut om kompisen på sjukhuset inte överlever sina skador. Hubert (Hubert Koundé) är hans motpol, som vill göra något konstruktivt med sitt liv, och försöker få Vinz på andra tankar. Kittet mellan dem är Saïd (Saïd Taghmaoui), den "charmige" fixaren. Det är när vi följer detta kamratgäng i hopplöshetens mörker som vi ställs inför frågorna: "När är det nog?" och "Varför vågar ingen säga ifrån?". Hat föder hat, folks!



Men se där! En glänsande och vacker fallossymbol.

Filmen är snygg och att den är svartvit accentuerar både förortstristessen och vi-mot-dom-känslan. MEN... jag måste säga att jag tyckte den var rätt seg. Något som direkt distraherade mig var de kassa undertexterna. Jag HATAR fristående vita undertexter och nu var det ju nödvändigt att kunna se dem då jag inte kan franska. Jag hade dessutom lite svårt att fatta tycke för huvudpersonerna och det starka samhällstemat kändes inte speciellt engagerande för mig. Snutar är svin - so what? Det vet vi ju alla redan. De lär vara bra mycket brutalare i Frankrike än här, men lite skojigt att jag ser den här filmen nu, precis när det debatteras om det eviga polissvineriet där snutarna håller varandra om ryggen och tiger ihjäl sitt maktmissbruk. Synd att en majoritet av kåren är svin och att det är så få som vågar stå upp mot dem. En modig poliskvinna vågade tydligen och fick betala dyrt för det. Just detta syndrom aktualiseras i en brutal scen i filmen.



Brutal scen där konstaplarna tar på sig en viktig uppfostringsroll...

BETYG: 3/7. Ja, givetvis är det än mycket bättre film än de flesta jag recenserar, men frågan är hur mycket filmen engagerar undertecknad.


Sieg heil, lille skinnskalle!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar