What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

söndag 29 november 2009

OTTO; OR, UP WITH DEAD PEOPLE (2008) Kanada/Tyskland, 95 minuter. Regi: Bruce Labruce.



Tysk gayzombiefilm! Klart som fan man nappar på det, eller hur?



Otto säger godmorgon till världen.

Återigen klampar man rakt in i superlågbudgetträsket i och med att man kollar in denna film. Jag hade inte kollat in någon av Labruces tidigare filmer så jag visste inte vad som vänta skulle. Han ska tydligen ha en viss kultstatus som lågbudgetkung. Jag förväntade mig att filmen skulle vara konstig och förhoppningsvis rolig. Jag hade en smula rätt i alla fall.


Snygg bildkomposition!

Ja, konstig var filmen, på ett lågbudgetkonstnärligt vis. Nu verkar det dock inte som Labruce tar sig själv på allt för stort allvar då den intellektuella tonen kändes ganska självironisk. Var filmen rolig då? Nja, lite här och där får man väl säga. Det var dock segt mellan fnissen.


Otto prövar lite roadkill i form av en söt kanin.

Huvudpersonen Otto (Jey Crisfar) är en zombie som planslöst försöker pussla ihop sin plats i tillvaron. Han har, till skillnad från schablonzombien i filmvärlden, förmågan att så smått använda hjärnan till annat än att jaga människokött. Han anländer till Berlin där han upptäcks av filmmakaren Medea Yarn (Katharina Klewinghaus) som vill filma hans öde. Hon håller samtidigt på med sin kvasiintellektuella bögzombiefilm "Up With Dead People".


Gayzombier slätar av varandra.

Under filmens gång påpekar folk titt som tätt att Otto "tror han är död", vilket jag tolkar vara kärnan i filmen. Filmen är ju som sagt rätt seg och därtill rörig så jag har lite svårt att hålla fokus uppe. Men som sagt, Ottos zombietillstånd verkar i själva verket vara en manifestaion av hans själsliga död, då det vartefter kommer fram att han har en historia av sinnessjukdom som i sin tur kostat honom förhållandet med pojkvännen. Han blir bara sitt levande jag igen när han får lite fysisk närhet av någon passionerad man. Vi får då och då uppleva Ottos flashbacks när han minns det lyckliga livet med pojkvännen. Just dessa scener är ganska skojiga när de lyckliga tu skuttar omkring, tokar sig och pissar sådär kärleksfullt i fontäner t ex. Allt detta till ett riktigt skönt soundtrack.


För alla er som alltid undrat: Det är så här man bögar!

Nu var alltså inte denna film ett sådant bögmanifest som man kunde tro. Visst finns det en hel del gaykärlek, galen bögzombiesex, homoormgrop och grymma gaybashings som vittnar om en inte alltför tolerant omgivning, men jag tror alltså inte att detta var huvudmotivet i filmen. Jag tyckte det var intressant att se något annorlunda för en gångs skull men fann mig mest ganska oengagerad och i ärlighetens namn hade jag väl hoppats på en lägre och plumpare nivå.

BETYG: 2/7


"Ha ha, du är bög!"


Otto genomlider zombieparanoia. Han tror alla garvar åt honom.


Passionerad sex är den bästa.


"Aaaaarrrhhhh"


Gaybashing Paris-style...


Otto har gått och lagt sig...


...tick tack...


...tick tack... It's like I have a twin!!!


Otto tänker tillbaka på glada tokiga bögdagar.


"Weeeeeee! Tjohoooo!"


"Skål älskling"


Kiss kiss!


"Weeeeee! Tjohooooo!(reprise)"


Soft sex mellan män.


Filmskaparen Medea med sin högra hand Adolf.


Casten i Medeas bögzombiefilm.


Medea med sin flickvän som är fast i en stumfilm.


Nu har den blygsamt morrande zombien anslutit sig.


Poängen med de tre bilderna ovan var naturligtvis att visa Medeas fantastiska tyska hållning.


Multikärlek i ormgropen.


The more the merrier. Vad väntar du på? Iväg till bastuklubben - pronto!

1 kommentar: