Udda film: FATEFUL FINDINGS (2013) USA, 100 minuter. Regi: Neil Breen.

tisdag 23 maj 2017

FATEFUL FINDINGS (2013) USA, 100 minuter. Regi: Neil Breen.

Rage against the laptops

Den där skallen känner vi igen - och nu rör den på sig!

Som barn upplever Dylan en magisk tid med sin jämnåriga flickvän Leah. Ja, de två barnen hittar nämligen en magisk svamp som innehåller övernaturliga hemligheter. Leah flyttar dock och Dylan lämnas ensam kvar. Vid vuxen ålder blir Dylan (Neil Breen) påkörd och allvarligt skadad och endast de magiska krafterna från svampen håller honom vid liv. Han återhämtar sig förbluffande fort och lägger sitt arbete som firad författare åt sidan för att istället ägna sig åt att hacka företags- och regeringssajter i syfte att exponera den omfattande korruptionen. Det finns dock krafter som vill stoppa honom.

Magisk svamp...magic mushroom...ja ni hajar.

Ja det låter väl som en helyllehistoria? Er favoritarkitekt (Ja vi har kollat upp honom lite) är tillbaka på vad som nu får betäcknas som en inofficiell Neil Breen-festival här på Udda Film. Vi har smått förälskat oss i denna virrpanna som lägger hela sin arkitektlön på Arri-kameror, skådislöner och catering. Jajamensan! Han är mäkta stolt över att ansvara för riktigt professionella filminspelningar. D v s inte i bemärkelsen att filmerna är välgjorda utan snarare att det är en arbetssituation där alla faktiskt får betalt. Bra jobbat Neil!

"Sieg Heil min älskade!"

Vi tycker på sätt och vis att den här filmen är ett kliv tillbaka i utvecklingen jämfört med Double Down (2005) och I am Here....Now (2009) då Neils karaktär är en vanlig dödlig - dock med magiska krafter. Men å andra sidan, hur toppar man megalomanin i att vara en gudsgestalt som i den sistnämnda våfflan? Skådespeleriet når däremot nya nivåer då det ser ut som om Breen castat porrskådisar i vissa roller. Självklart är agerandet i paritet med den beskrivningen också. Regin är lika plågsam som vanligt med akward-VM i märkliga scener, särskilt då i den härliga spontana sexscenen när laptopar ryker och kläder tafatt slits sönder (bara för sönderslitandets skull, inte för att de ska av). Klippningen är som vanligt helt utan tajming och bakgrundsbruset på ljudspåret skiftar vilt fram och tillbaka mellan de olika klippen i en och samma scen.

Nej Neil NEEEEJ!

Det är så oändligt många märkligheter i en och samma film så våra arma försupna hjärnor kan inte komma i närheten av att komma ihåg alla och denna blogg skulle förvandlas till en bok om man skulle ta med allt. Vi får sammanfatta det hela i att vi gillar att detaljnivån har blivit bättre med fler små skrattframkallande märkligheter men vi föredrog det allmäna storhetsvansinnet i förra filmen.

BETYG: 4/7 Trots att vi lärt oss att älska Breen lite är det inte den konstanta skrattfesten man skulle kunna önska. Den här rullen är med all sannolikhet en sådan som växer för varje visning och skulle därmed kunna höja sitt hyfsade betyg.