What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

fredag 11 augusti 2017

FIRMAFESTEN (1972) Sverige, 91 minuter. Regi: Jan Haldoff.



Som idag fast med roligare dekor

Ludde i sina tajta och hippa kläder.

Det drar ihop sig till årlig firmafest på Levins PR-byrå och personalen gör sig redo på skilda håll. Under festens gång förstärks personlighetsdragen och de blottas allt mer ju fler drinkar som halsas ner.

Luddes farsa i Per-Axel Arosenius gestalt. Alkoholiserad patriark och AIK:are som läxar upp sin fru när hon försvarar sonen: "Håll klaffen skitkärring!"

Janne Haldoff tar sig i den här filmen an den plågsamma företeelsen firmafest och det börjar som en lättsam komedi men glider sakta iväg mot det tragikomiska istället. Karaktärerna är ganska tunna och klyschiga men å andra sidan är vi människor detsamma. Man känner igen personligheterna: De fogliga typerna som tar ton först med några starka innanför västen, de manliga och kvinnliga hororna, de mindre sociala typerna som aldrig riktigt är med etc.

Bo Haldoff som Berits omtänksamme man.

Det absolut bästa med filmen är det nedslag i svenskt 70-tal vi får. Så HÄR såg det ut, alla ni talanglösa scenografer som  tror att man kan hitta ett bra 70-talstema i den lokala partybutiken. Innan vi drar iväg på en total rant får vi väl påpeka att man blivit duktigare på det här på senare år. Vi blir genast på gott humör när vi ser firmans ungdom Ludde (Leif Möller) glida omkring i sin fluffiga frisyr och tajta gröna utsvängda brallor. Ja, särskilt herrarnas frisyrer går verkligen inte av för hackor och titt som tätt dyker det upp kobratelefoner. Underbart!

Varg och katt.

Det är många kända skådespelaransikten som glider förbi i rutan och Bert-Åke Varg är skön som det misslyckade ungkarlsfyllot och Lars Amble som firmans skitstövel. Siv Andersson ramar in filmen bra med sin karaktär som skänker filmen skön vardagstragedi. Ni som har fjalle för Lasse Berghagen kan glädjas åt att få se honom vara stel i en sexscen - fast kanske inte på rätt sätt...

BETYG: 5/7 Egentligen inte världens bästa film men härlig 70-talsstämning är något vi verkligen går igång på.

Christina Carlwind med ett fast grepp om kobran.

Filmens HBTQ-ögonblick.

Vad är det firmans slampa döljer där?

Aha okej...

Med några stänkare innanför västen läxar han upp firmans invandrare.

I sitt egna lilla kompisuniversum.

I en surrealistisk omgivning.

Nu jävlar blir det åka av!

Eller..?

Va fan, Lili och Susies morsa?

Det ni har längtat efter: Lasse Berghagen!

Stellan Skarsgård som...allvarlig ung man. Vad annars?

Gubbe försöker cock-blocka.

Spyfylla.

Nej, så där kan du inte stå och urinera.

Hallå där unge man! Det är bara i Ryssland vodka räknas som hårdvaluta.

Bert-Åke Varg fylljollrar framför ett fantastiskt draperi.

"Titta...här står en hel platta Bayerskt...hmm..." Vi har alla varit där!😃

Harry Haffa dyker upp.

Nej, Lars Amble filosoferar inte runt penis utan ågren.

Panelhönepolarna smyger in på mystisk svartklubb.

Nicko McBrains svenske BFF förför gift dam med Albinonis vackra "Adagio".

Den klassiska fingerbitningen indikerar kvinnlig filmnjutning, trots död fisk-agerande från Berghagen.

Okej, det var en sån svartklubb. När får Led Zeppelin sin guldskiva då?*

Jorå kids, walk of shame fanns redan på det tidiga 70-talet.

Ouch, varför är den snälle makens fru så ledsen?

Detta, kära barn, är en stämpelklocka (på tal om ågren).

Ja gumman, din mamma är en tvättäkta hormorsa. Hon har begått HOR!

Den charmige AIK-patriarken styr upp sin familj.

Bert-Åke Varg och Diana Kjaer sysslar med lite misslyckad team building på ett kontor.

Hela filmen.

*Led Zeppelin mottar guldskivor på Chat Noir i Stockholm 1973.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar