Udda film: RAMMSTEIN: PARIS (2016) Tyskland, 128 minuter. Regi: Jonas Åkerlund.

onsdag 16 augusti 2017

RAMMSTEIN: PARIS (2016) Tyskland, 128 minuter. Regi: Jonas Åkerlund.

Kiss can suck our collective ass!

Mäktigt intåg.

Konsertfilm med tyska bandet Rammstein inspelad under två kvällar i Paris 2012.

Får partidagarna i Nürnberg verka lama.

Udda Film bryter ny mark och ger sig på en konsertfilm. Det råkar bli så då vi gillar både Rammstein och mycket av vad Jonas Åkerlund pysslar med. Nu när regissören slagit på stort och tillfälligt lämnat det lilla musikvideoformatet blev vi ju förstås nyfikna.

Här känner Jonas Åkerlund det tunga arvet från Leni Riefenstahl.

Självklart beror mycket på artisten när en konsertfilms kvalité ska bedömas och med Rammstein är det ju svårt att göra fel. Tyskarna bjuder ju på världens bästa rockshow. Något som de giriga gubbjävlarna i Kiss bara kan drömma om i sina våtaste dollarfantasier. Alltså hade Jonas Åkerlund en guldklimp att jobba med. Utmaningen bestod snarare i att göra detta spektakel rättvisa (och att inte få dyra kameror uppeldade i processen). Ambitionen var också att verkligen göra en konsertFILM och inte bara filma en konsert. Det har Åkerlund lyckats riktigt bra med.

Till är alltid väl förberedd.

För att krydda anrättningen lite extra har regissören uppenbarligen lagt till sekvenser filmade utan publik. Detta för att exempelvis få coola närbilder att klippa in. Vidare har man lagt på en del VFX som t ex en fladdrande ormtunga på sångaren Till Lindemann. Man flirtar lite med konsertfilmklassikern "The Song Remains the Same" när man slänger in lite psykedeliska spegeleffekter och ljudet har förstås manipulerats en del med pålagda effekter.

Märk väl hur herr Kruspes stiliga frilla är anpassad efter kragfyverkerierna.

Man kanske kan tycka att en hel del går förlorat i det höga MTV-aktiga klipptempot men det är här vi tycker man gör en FILM istället för att filma en konsert. Detta förmedlar även en känsla av hur sinnena attackeras på en konsert som annars är svår att återge. Vi tycker att Åkerlund gjort ett alldeles utmärkt jobb med att fånga den eldsprutande tyska spårvagnens själ och vi tyckte det var en mysig gest att under de evigt långa eftertexterna glida runt i publikhavet och på ett personligt sätt fånga upp bilden av det extatiska Rammstein-fanet.

Till i en glad pose.

Ska vi gnälla lite (och det ska man ju...) så är väl Tills sång lite låg i mixen och självklart saknar vi fortfarande vår gamla favorit "Zwitter" i det pärlband av hits som spottas fram, men det var ju väntat. Positivt var ju att den ultralökiga låten "Frühling in Paris" faktiskt gjorde sig mycket bättre live och det blir ju förstås lite sentimentalt då de dammar av den bara för parispubliken.

BETYG: 6/7 Stark sexa på denna fantastiska konsertupplevelse som är den perfekta lösningen för åldringar som inte längre orkar stångas med kidsen på plats.