Udda film: BLACK SABBATH (1963) Italien/Frankrike, 92 minuter. Regi: Mario Bava.

måndag 15 januari 2018

BLACK SABBATH (1963) Italien/Frankrike, 92 minuter. Regi: Mario Bava.

Trippel färgkaskad

Boris Karloff hälsar er välkomna.

I denna antologi möter du Rosy (Michèle Mercier) som får hotfulla samtal i segmentet "Il Telefono". Du träffar Vladimir (Mark Damon) i "I Wurdalak" som bekantar sig med en familj drabbade av en mystisk hemsökelse. I "La Goccia d'Acqua" stiftar du bekantskap med sköterskan Helen (Jacqueline Pierreux) som är alldeles för klåfingrig.

Mario Bavas äckliga #metoo-ljus kladdar på Michèle Merciers vackra konturer.

Bava-festivalen på Udda Film fortsätter med denna klassiker med det inte alls passande namnet "Black Sabbath". På originalspråket heter den "I Tre Volti Della Paura" vilket betyder typ "skräckens tre ansikten" som då är en mer talande titel. Självfallet ville man slå mynt av och anknyta till succén Black Sunday (1960) Nåja, den nya exploativa titeln inspirerade åtminstone det coolt hårt rockande bandet Earth att sno detta namn och resten är rockhistoria.

Whut!? Om du har en het linje direkt till Superargo* behöver du väl knappast vara rädd? Om det inte är Superargo som terrorringer förstås...

Eftersom det är en antologi finns det ett knippe kortare filmer att ta ställning till. Ordningen på dessa skiftar beroende på vilken språkversion man råkar titta på och vi valde den italienska så först ut är "Il Telefono" som också är den klart svagaste av de tre (kanske därför man kastat om ordningen i den engelska versionen?) Rosy får ta emot terrorsamtal och galningen i luren vill mörda henne. Här kan man ana ett embryo till en giallo men Bava är här ännu långt ifrån att helt blomma ut i genren. Även om filmen är i vacker färg kan vi endast ana Bavas klassiska färgkaskader. Här i form av subtilare rim lights som t ex det violetta skenet som smeker den sexiga Merciers nacke. Som thriller känns segmentet föga spännande och slutet landar i ett stort "Jaha och?" då allt är väldigt förutsägbart och rätt dåligt genomfört storymässigt.

Denna okontrollerbara kåthet som driver män till...

Nummer två ut är den atmosfäriska "I Wurdalak" med den legendariske Boris Karloff i en av nyckelrollerna. Denne fungerar även som antologins presentatör så han dyker upp innan första segmentet och efter det sista. Denna historia tilldrar sig i odefinierat 1800-tal i lika odefinierat slaviskt land. Den unge greven D'Urfe stöter på ett halshugget lik och beger sig till närmaste gård där det visar sig att en dolk som suttit i likets rygg tillhör familjen på gården. Familjen lever i skräck för någon slags övernaturlig ondska och när den gamle patriarken, spelad av Karloff, återvänder hem vet man inte om denne fallit offer för denna ondska. I detta segment börjar det ta sig lite, särskilt när Karloff stegar in i handlingen. Här blåser Bava även på med sina färgade lampor och vi myser i hans krypta som målas i violetta och turkosa sken. Även om storyn även här är rätt förutsägbar har vi en större acceptans för detta då stämningen är så skön.

...mord!?

Bava sparar det bästa till sist och "La Goccia d'Acqua" levererar en genuint läskig paranoid stämning när en serie övertramp mot de döda rullas upp. Detta är verkligen en klassisk berättelse om vilket djupt vatten man ger sig in på om man stör de döda. Den har berättats i alla slags medier och former genom århundraden men Bava får till en riktigt fin personlig tolkning. Självklart badar allt i hans berömda ljus. Ett stort plus för den döda gummans ansikte. Trots den uppenbara fejkade 60-talskvalitén på denna mask är den genuint obehaglig. Det är bara något visst med ansikten på avlidna som dött av skräck. Det skickar kalla kårar längs ryggraden på den bäste.

BETYG: 4/7 Detta enligt logiken 3+4+5/3=4. En svag trea på första segmentet, en mysfyra på andra och en stark femma på sista.