BLACK FORCE (1975) USA, 78 minuter. Regi: Michael Fink.

Hellre än bra, MILT sagt.

Här har vi honom: WARHAWK TANZANIA!

 Vi kör en blaxploitation-rulle till och tyvärr hamnar vi vid ett riktigt lågvattenmärke. Ett gäng karateexperter anlitas för att återta en stulen fetisch och efter en del aggressivt letande hittar de den hos gangsterbossen Z (Sam Schwartz). Denne lyckas dock undkomma vårt karategäng och jakten fortsätter. Under denna jakt ställs våra hjältar inför många hinder som endast kan lösas med mångårig karateerfarenhet!

Owen Wat-són är tydligt inspirerad av Kiss i sin lilla martal arts-demonstration.

Ja jösses viken dynga det här var då! Tänk er ett gäng påstådda karateexperter som kommer på den briljanta idén att göra en film med karatetema för att casha in på kung fu-vågen som svepte in över USA på 70-talet. Resultatet blir en horribell studentfilmsliknande röra utan ett enda rätt. Grejen är att man inte har en susning om hur man bygger en story eller hur man skapar lite flyt i en film. Hela filmen är en transportsträcka mellan olika slagsmål, som i sin tur är uselt koreograferade och verkligen får oss tittare att ifrågasätta trovärdigheten i påståendena om hur många dans svartbälte "skådespelarna" har. Detta är nämligen YTTERST viktigt tydligen, då vi i förtexten får veta exakt vilken grads svartbälte varje skådis har. Ja, den komiska höjdpunkten är i eftertexterna när t o m en "skådespelare" som endast agerat telefonröst presenteras som en andra gradens svartbältare.

 

Lite otydlig här på stillbild men plågsamt tydlig i rörlig variant är skuggan i vänsta övre hörnet.

 Redan i början av filmen inser man att detta kommer bli en usel karateuppvisning när våra fyra huvudpersoner gör varsin kata för att få glänsa lite för kameran. Det blir dock lite skoj när Owen Wat-són, iklädd ett par gigantiska aikido-brallor, sätter igång och väser som en utvecklingsstörd orm under sin kata. Efter den uppvisningen slutar aldrig de symboliska kalkonerna att ljuda. Vi bjuds på skön porrfilmsmusik (som även dränker viss osynkad dialog), abrupta klipp, oändliga transportscener som givetvis även recyclas och i en scen får vi en skön variant på den klassiska mikrofondippen. Ingen mick syns i bild, däremot ser man en skitsnygg skugga på väggen av mikrofonbomen - härligt! Som skitklicken på bajstårtan får vi i slutet av filmen ett litet kollage av de bästa fajtscenerna.

Käck och funkig disco bjuds det på. Trevligt kanske, men inte om man ska ta del av en hel låt i denna kontext.

Trots sitt uppenbara kalkonvärde blir den här filmen jävligt långtråkig och tankarna vandrar lätt iväg till ovidkommande platser när vi bjuds på oändliga bil-på-landsväg-scener eller annat skit. Den har dock sina små komiska poänger som väcker en ur tristessen ibland och jag kan ju inte skriva om den här filmen utan att nämna en av huvudrollsinnehavarna, som måste ha filmvärldens coolaste namn: Warhawk Tanzania!!! Right on brother! Ett plus också till den mysiga acapella-sången som dyker upp som ett litet lemotiv här och där, ofta helt malplace förstås...

BETYG: 2/7 Skittråkig amatörkaratefilm som endast lyfts av vissa komiska kalkonpoänger.

Warhawk fixar till embryot till en potentiellt cool kick.

Ej trailer utan ett kollage nån har klippt ihop, men det räcker att kolla in detta för att få en god uppfattning om denna rulle. Vi bjuds på Warhawk in action, snygga skjortor, HELA jävla discolåten samt lite skön kung fu-action med tillhörande gutturala ljud.