What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

måndag 13 augusti 2018

VEM ÄLSKAR YNGVE FREJ? (1973) Sverige, 108 minuter. Regi: Lars Lennart Forsberg.



Spoiler alert: Loffe gör det...

Ja du Filip Hammar, hur SD är det här?

Skomakaren Gustafsson (Allan Edwall) lägger karriären på hyllan och går i pension. En skylt som visar vägen till hans torp ska sättas upp vid stora vägen och eftersom han nu känner sig lite gammal skriver han skämtsamt "Fornminne" på den. Det dröjer inte länge innan stockholmare börjar dyka upp, nyfikna på fornminnet och Gustafsson får snabbt improvisera fram något att titta på. Valet faller på en gammal husgrund i skogen som han påstår är Yngve Frejs grav. Stockholmsfotografen Pettersson (Janne Loffe Carlsson) är dock inte så lättlurad utan ser direkt vad det är, men istället för att klandra Gustafsson hjälper han till att gödsla myten om Yngve Frej.

Kökssoffa: olden times.

Udda Film ger sig in i den gammelsvenska långsamheten och vi trivs. Detta är en ganska vemodig historia om att bli gammal och förbrukad samt om generationsklyftor. Ändå sitter vi och ler oss genom nästan hela filmen. Nej, vi är inte sadister utan det är den genomgemytliga stämningen och det skönt långsamma tempot som är så härligt. Humorn finns hela tiden där också utan att bli någon fånig Åsa-Nisse-buskis.

Vila ett tag i denna skyltmontering.😊

Vi blir även snabbt nyfikna på soundtracket som får oss att nynna följsamt på Pugh Rogefeldts "Grävmaskinen", samtidigt som vi blinkar ironiskt till varandra i Udda Film-soffan. Det visar sig att det faktiskt ÄR Pugh som gjort soundtracket så vi skrattar nöjt till när eftertexterna uppdagar sanningen.

Den klassiska ljugarbänken.

Vissa tycker skådespeleriet är för teatralt men det kan vi inte alls hålla med om då vi är ganska allergiska mot just det och hur ofta det förekommer i svensk film. Allan Edwall är riktigt bra och även Janne Loffe Carlsson lyckas vara både varm och cool på samma gång, om än lite tillgjord i sina filosofiska stunder.

BETYG: 5(-)/7 Det här är en liten pärla för de som orkar med ett långsammare tempo. Humor och vemod i skön symbios.

Stöckhölmare på ingång.

Där har vi den - Yngve Frejs "grav".

Lugn, farbror har bara lite andningsbesvär.

Loffe är så jävla stockholmsinne!

En annan typ av stockholmare. Östermalm? LOL. Klubblazer och sjömanskostym på ungen. "Fanny och Alexander" much?😄

Ett par plåt-heiniken i skogen är inte dumt.

Farbror tål inte lika mycket som förr.

En annan skön klassiker.😀

Självklart har stockholms-Loffe en happening hippie-brud i form av Christina Stenius.

Yep, den ultraklassiska GLAS-75:an Explorer.

Så glad blir man efter ett par huttar.

Fräschkepsarna på - skål!

Så går det när man häller i sig satansbrygden.

Vedbodssupande: "En sup och en sockerbit."👌

Inledningen. Härligt vemod! Här kan kanske musikaliskt begåvade personer koppla varför vi började nynna på "Grävmaskinen"?

Bara för sakens skull: Pughs "Grävmaskinen".

Sug på det här klippet Michael Bay!




1 kommentar: