Udda film: WHO CAN KILL A CHILD? (1976) Spanien, 106 minuter. Regi: Narciso Ibáñez Serrador.

fredag 10 augusti 2018

WHO CAN KILL A CHILD? (1976) Spanien, 106 minuter. Regi: Narciso Ibáñez Serrador.

Fråga Mengele!

Klassiska bilder för stämningssättning.

Ett ungt engelskt par åker på semester till det soliga Spanien men kustbyn de befinner sig i är alldeles för stökig för dem p g a en pågående festival så de bestämmer sig för att hyra en båt och ta sig ut till den lugnare ön Almanzora. Väl på plats syns inte en människa till - förutom ett och annat barn som på sin höjd fnittrar till svar när de blir tilltalade. Det börjar bli obehagligt när en märkbart upprörd kvinna ringer på den lokala linjen och försöker kommunicera sin desperation på ett språk paret inte förstår.

Och för att sålla bort svaghjärtad publik?

Vi ställde oss på Udda Film-trampolinen och dök ner i havet av osedda filmer vi har och stötte på den här som legat och samlat alger på bassängbotten i många år. Det var ju riktigt lyckat då man kan se vår samling som en olympisk bassäng fylld med kloakvatten men med diverse skatter utströdda lite här och där.

Nej lugn, det är ingen töntig spoof-film.

Det råkade bli lite osmakligt i filmens inledning då vi valde att inta en gemensam middag till filmen och då bjöds på dryga sju minuter av klassiska arkivbilder från diverse mänskliga helveten som: Auschwitz, vietnamkriget och svälten i Biafra. Fokus låg på barnens lidande i alla dessa situationer och det kan tyckas vara ett billigt (i dubbel bemärkelse) exploitation-grepp att ta stryptag på publiken på det här sättet men det planterar faktiskt en grundpremiss som speglar filmens titel.

Den äckliga mänskliga naturen.

Kontrasten är bjärt när vi slängs in i handlingen och får träffa våra äppelkäcka huvudpersoner. Trots att de upplever det rätt jobbigt med kaoset på gatorna i kustbyn där de skuffas omkring i folkmassorna och duckar för smällare kan de inte låta bli att le. Ja, det är märkligt att kvinnan Evelyn (Prunella Ransome) ö h t är höggravid då de på ultrakäckt amerikanskt 50-talsvis sover i separata hotellsängar. Regissören kanske ville betona deras oskuld genom att göra dem så ärtiga?

"Vad jobbigt, ti-hi."

När paret kommer till ön beter sig mannen Tom (Lewis Fiander) på ett klassiskt skräckfilmsvis då han tar det ena märkliga beslutet efter det andra trots att symboliska varningsklockor börjar plinga här och där. Ni kanske upplever att vi är kritiska till detta beteende men så är inte fallet då man inte skulle ha mycket till film om karaktärer plötsligt bestämde sig för att handla logiskt. Vi skulle ju då gå miste om en härlig spiral som leder till -SPOILER ALERT- ett slags "Night of the Living Dead"-slut. Faktum är att detta är en väldigt uppfriskande variant av det väldigt uttjatade zombietemat. Att man dessutom ger sig på tabut där barn begår grymma våldshandlingar och ännu värre - blir behandlade med extremt våld är ju otroligt befriande. Detta är med all säkerhet anledningen till att den här våfflan inte blivit en stor genreklassiker. Så här dryga 40 år senare är världen trots allt fortfarande en ganska skitnödig plats.

BETYG: 5(+)/7 Notera premiären för vårt bekvämare sätt att betygsätta. Det blev drygt att skriva ut "stark" och "svag" hela tiden så vi ersätter dessa med + och - istället.* Denna film ställer vår moral mot väggen och borde därför ha ett större erkännande i filmhistorien.