5 DOLLS FOR AN AUGUST MOON (1970) Italien, 81 minuter. Regi: Mario Bava.

Bildporr

De är rika och blasé.

Ett gäng odrägligt rika personer samlas på en avlägsen ö för att försöka övertala professor Farrell (William Berger) att sälja sin ovärderliga formel till dem. Samtidigt går de bakom ryggen på varandra för att få exklusiv rätt till professorns arbete. Farrell vägrar dock trots löjligt generösa erbjudanden. Kanske behövs starkare övertalningsmetoder? Plötsligt börjar folk att dö, en efter en...

Edwige vet i alla fall hur man får fart på män.

Det här är återigen en sådan där rulle som legat i decennier i vårt spindelvävsrika filmvalv och som märkligt nog alltid har förbisetts. Nu har ju Mario Bava en ganska ojämn karriärskatalog så hans goda rykte till trots finns ju en del crap. Den här filmen var han enligt uppgift inte ett dugg stolt över och såg den endast som klassiskt horkneg där han fick betalt för att göra film av ett tveksamt manus. Vi är av en annan åsikt.

Fantastisk location! Eller..? Nix. Bara ett exempel på Bavas trolleritrick. Det svincoola huset är fejk.

Vi kan väl hålla med om att manuset av Mario Di Nardo är lamt och en fånig variant av Agatha Cristies "Tio små negerpojkar"* men Bava har verkligen gjort det bästa av det och då, vad det verkar, helt omedvetet. Till att börja med är ju våfflan, som vanligt när Bava är i farten, en fest för ögat. Färgsprakande och minutiöst välkomponerade bilder. Även när han verkar driva lite med produktionen och lägger in lite absurda element lyfter det faktiskt filmen. Det är ju rätt komiskt när det stajliga husets frysrum fylls upp av inplastade lik till tonerna av ett ostämt piano. Vilket automatiskt segway:ar in oss på Piero Umilianis musik som är härligt lounge:ig och passar perfekt - även de kontrapunktiska styckena - till bildflödet.

BETYG: 5/7 Ja, det är en sådan stilistisk bildporr att vi fullständigt skiter i att storyn är sisådär. Dessutom är ju Edwige Fenech nästan garanterade extrapoäng i vårt vetenskapliga betygssystem.

Edwige bejakar sin slinkighet.

Ett mord har just skett och alla tittar misstänksamt på varandra.

Misstänksam.

"Hm. Who dunnit?"

Även Bingo Rimér är misstänksam.

Ja, och inte vilka bottles som helst utan självklart klassisk giallo-saft.

William Berger blir #metoo:ad av Edwige. "Stackars" jävel.

Howard Ross har hittat en intressant cigaretthållare - och även en spännande röd hårfärg.

Men de toppas lätt av dessa sexiga kalsipper.

Oj, han stannade perfekt placerad framför palmerna. Detaljer kära kids, detaljer!

Läckert. Bladen bildar nästan perfekt en klassisk hand-framing man ser alla dedikerade fotografer och regissörer springa omkring och göra.

Mer bildpoesi. Notera glaskulorna i bildens nederkant. Vi har just följt dessa, rulla från en scen till en annan och landat i denna. Ascoolt!

Måste vara sån där vegopropaganda...

Vidvinkel + cool location = ascoolt.

Frän trailer.

Edwidge Fenech dansar loss inför blaséfolket.

Edwige är kramig.

Edwige i dödlig bondage presenterat på ett så stilistiskt vis att Lasse Hallström får råbånge.

Piero Umilianis ledmotiv. Svincoolt! Spetsa särskilt öronen vid 1:49 för lite bekant sång...😊

Hela filmen.

*Som nu självklart fått en ny PK-titel: "Och så var de bara en", vilket även följer det engelskspråkiga tillvägagångssättet där originaltiteln var "Ten little niggers". Fast i USA var de 74 år tidigare när de döpte om boken till "And then there were none".

Från början var det mängder av kontroversiella omslag (kanske tio?)...

...men nu är det bara ett kvar. (Not really, men det passar ju vårt ordvitsiga narrativ.)