NINJA BUSTERS (1984) USA, 91 minuter. Regi: Paul Kyriazi.

Who you gonna call? Inte de här mupparna i alla fall.

Den ende som är lite rolig - när han öppnar käften.

De två förlorarna Bernie och Chic (Eric Lee & Sid Campbell) försöker desperat ragga upp brudar vilket leder dem till en dojo packad med just sådana. De börjar ta lektioner där och under resans gång ändrar de attityd och mognar en smula. Samtidigt har de skumma bossarna på bulvanföretaget de jobbade på innan hyrt in en ninjaarmé som ska skydda dem i en stor smuggelaffär med terrorister. Bernie och Sid råkar bevittna affären och hamnar genast i klammer med sina tidigare bossar.

Det börjar försåtligt lovande.

En bortglömd actionkomedi från 80-talet har inte stora chanser att vara en succé i Udda Films sunkiga biosalong men vi drogs som flugor till skit eftersom man petat in "ninja" i titeln. Ja, vår liknelse är faktiskt ganska bokstavlig. Förutom det faktum att vi inte råkar vara flugor.

Sorglösa huvudkaraktärer: Spypåse fram.

Man anar lite oråd redan i titelsekvensen när de töntiga huvudkaraktärerna presenteras på stilistiskt (och fånigt) vis. Vi håller dock fåfängt hoppet uppe då handlingen börjar med att presentera oss för skurkarna och en hord av ninjor som skuttar fram ur sina gömslen. Töntigt men på ett bra sätt. Våra tunna illusioner faller dock snabbt som ett nerfjärtat korthus när våra två "hjältar" glider in i bild. De är sådär "charmigt" goofiga och sorglösa som bara B-skådisar med glimten i ögat kan vara. Brrr!

Det är humor - och man vill att de dör en plågsam död.

Det blir sedan en lång resa med snudd på bananskalshumor, träningsmontage och taskigt koreograferade storfajter. Till råga på allt ser vi knappt en droppe blod eller minsta lilla bröstvårta. Vi säger "knappt" för vi antar att det måste ha synts någon liten blodfläck någonstans som vi glömt bort. Ja, det är en totalt PG film!

Finns inget vackrare än en asiatisk frankenstein-frilla.

Det är inte svårt att "busta" de här ninjorna då deras främsta förmågor tycks vara begränsade till att skutta vigt och att vänta på att få stryk. Det enda som är lite roligt i filmen är Carlos Navarro, som spelar en av dojons senseis, och hans sköna accent. Det låter dessutom som han skriker "It's a-ight" under karatefajterna. 😀

BETYG: 2(+)/7 Trots vår slaktartade beskrivning går det ändå att slötitta på den här dyngan då den har lite halvskön 80-talsstämning.

Träningsmontage är det gott om.

Killar i brygga!

80-tal = breakdance.

Här skulle man kunna luras att tro att det är nåt coolt på gång.

Men det är bara töntar i pyjamas mot de lamaste ninjorna i mannaminne.

Fullkomligt obegriplig humorscen där ryggmassage av vänlig flicka tillfälligt ersätts av ondskefull ninja - som inte gör annat än tar ett par steg på senseis rygg innan han obemärkt försvinner iväg! (???)

"It's a-ight, it's a-ight!"

En av fajterna tilldrar sig på ett aerobics-center vilket föranleder ett konstant kvinnoskrikande likt fjortisar på en boyband-konsert i flera minuter.

Trailer