BYLETH (1972) Italien, 80 minuter. Regi: Leopoldo Savona.

Alla har vi våra inre dämåner*...

Snart knackar det på din dörr...det är GOLTUPPEN! Nävisstfan, det är det ju inte.

Den unge hertigen Lionello (Mark Damon) blir oändligt glad när systern (Claudia Gravy) återvänder till herresätet efter en lång frånvaro. Denna evinnerliga glädje kan härledas till att hertigens kärlek sträcker sig bortom vad som är sunt mellan bror och syster. Lionello bär inte bara på sköna incestuösa känslor utan roar sig dessutom med att ritualmörda vackra unga kvinnor han varit intim med. Men är det verkligen Lionello som utför dessa dåd?

"Hurra hurra! Syrran är hemma igen. Nu blir det ligga av!"

Den här rullen bjuder på en allsköns blandning av: gotisk skräck, euroerotika och ockultism. Dessutom var min version på tyska (!), så hur kommer det sig då att den var så tråkig? Nja, det blev nog helt enkelt för lite av varje. Även om den sedvanligt sköna och vackra europeiska 70-talsstämningen fanns där ackompanjerat av ett knippe bildsköna nakna damer kretsade det mesta runt den fjolliga hertigen som inte var en alltför spännande karaktär eller speciellt välspelad av herr Damon. Det ockulta elementet, som ofta förgyller filmer som denna, hade skjutits alltför långt i bakgrunden och våldsdåden luktade bleka giallo-kopior. Synd, då man kunde ha gjort en film som denna antingen väldigt kittlande eller ultrasleazig. Vilket som hade varit att föredra. Själva slutet var otroligt lamt och stank nästan lite Ed Wood när ryttaren på den vita springaren dolde sitt ansikte med manteln. Filmen formligen skrek efter en twist på slutet för att rädda den från uppenbar meningslöshet. Synd då att denna twist aldrig uppenbarade sig.

BETYG: 2/7 Vackra miljöer och nakna damer kunde inte rädda denna film ur de eviga gäspningarnas träsk.

Flukta på tjänstehjonen är kul.

Gotti gott gott.

"Du där! Eftersom orakade armhålor av någon anledning kommer dömas ut som äckligt om ett par decennier måste du dö."

Härligt syskonsalt!

Hertigen smyger bland damkläderna i garderoben. Men varför?

"Nej syrran NEJ!"

Och så lite rött kladd också.

Vad nu? Bela Lugosis stand-in på en springare?

Nejdå, det är bara hertigens metrosexuella alter ego.

Blir ni som har syskon också så här glada när ni får återse brodern/systern?

*Jag har redan förklarat stavningen.