What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

torsdag 7 november 2013

SNUFF-MOVIE (2005) Storbritannien/USA/Rumänien, 90 minuter. Regi: Bernard Rose.

 
 
Metasoppa

Antik fettsugning på G?
 
Skräckfilmsregissören Boris Arkadin (Jeroen Krabbé) dras sig tillbaka från rampljuset när hans fru blir slaktad på äkta Charles Manson-vis och håller sig undan under en lång period. 30 år senare gör han dock sin återkomst och bjuder in ett gäng skådespelare till sin stora herrgård där dessa ska få delta i ett live-sänt dokusåpaliknande drama som kommer att spela dem alla ett spratt.

En i raden av passningar till det förgångna.
 
Bernard Rose, som f ö gjorde "Candyman" en gång i tiden, försöker i den här filmen säga oss något om oss själva och vårt förhållande till film, voyeurism, uppmärksamhetshoreri etc etc... Så vi leds in i en twist-härva som bäst kan liknas vid filmens svar på ryska matrjosjka-dockor*. Så om inte det dåliga skådespeleriet och den amatörmässiga produktionen var distraherande nog så ser alla vändningar till att leda bort uppmärksamheten för att istället få oss att undra vad regissören vill säga. Paraoxalt nog distraheras vi av allt sex och våld när det faktiskt delas ut vissa filosofiska ledtrådar. MEN! Så vrider vi till meningen vi just skrivit här och analyserar den. Tänk om detta är just poängen? Det säger ju i sådana fall något om oss som tittare. Grejen är bara att man aldrig vet och förvirringen kan göra regissören till ett geni bara vi tolkar det som så, vilket är uppenbart att många har gjort.

Det är 1975! Really? Ja, de där tuttarna säljer verkligen in det konceptet. Precis som muzak-versionen av Beatles "Helter Skelter" i bakgrunden.
 
Här på Udda Film tycker vi dock inte filmen är speciellt briljant och man kan alltid skylla på att lågbudgetproduktionen i själva verket är ett genomtänkt verktyg för att lura oss tittare men faktum är att det faktiskt känns lågbudget och halvkasst. Det känns inte speciellt coolt med alla referenser till skräckfilmer och IRL-fasa utan bara billigt. Roligast är väl när dokumentärfilmens svar på Janne Josefsson: Nick Broomfield dyker upp i ett "TV-inslag" där han flagrant läser från ett cue card utanför bild.

Nick Broomfield läser från cue cards på sitt örebroklingande vis.
 
Ändå är det inte en helt usel film och den är ju trots allt vad anglianerna har ett (okej två då) så bra ord för: Thought provocing, fast på ett billigt vis.

BETYG: 3/7 Inte så smart som den tror utan mest bara billig.

Oj vilken metapassning till oss tittare. Vi är en TV som just får oss en upskirt-flukt på skådisarna som slökollar på dokureportage om det bestialiska mordet på filmens regissörs fru och vänner. Mindfuck people!

Det som är bra med den här scenen är att hon strax ska ta av sig det där plagget. Mindre bra är väl mikrofonen man använt för ljudupptagningen...

Regissörens FJORTONÅRIGE CP-skadade son. Märklig ålder att ha då man grävdes ut ur sin mors mage för 30 år sedan...

Kalle Anka-poliser gör tillslag hos totalt överspelande regissör.

Var det detta som inspirerade till den norska filmen "Hora"? (http://uddafilm.blogspot.se/2011/02/hora-2009-norge-90-minuter-regi-reinert.html)

Ett gäng nameless ghouls förbereder sig på ett gangbang.

Eller är det i själva verket detta som pågick på den där swingers-klubben i Norrköping som alla grannar förfasade sig över?

Hon horade på korset för din skull!

Amen.
 
Trailer
 
*Ni vet, de där trädockorna som innehåller en mindre docka, som i sin tur innehåller en mindre docka o s v.
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar