YEAR ZERO: THE SILENT DEATH OF CAMBODIA (1979) Storbritannien, 52 minuter. Regi: David Munro.

 

 

Resultatet av mänskligt vansinne

John Pilger i skön frilla (som han behållit) försöker tvinga fram lite empati.

 

Journalisten John Pilger befinner sig i Kambodja och ger oss ett indignerat porträtt av misären som råder där i eftermälet av befrielsen från Khmer Rouge-regimen.

Ett öde Phnom Penh 1979. Tyvärr är det inte mycket snyggare idag.

 

Pilger ger oss i den här dokumentären en ganska förenklad bild av bakgrunden till lidandet och svälten som råder. Intentionen är dock god då han desperat försöker väcka en sovande och likgiltig västvärld som stilla sitter och sover i sin byråkrati istället för att rädda döende barn i ett försumbart land på andra sidan jorden.

Två krigsförbrytare som av någon anledning inte alls får samma skäll som... ja Hitler exempelvis.

 

Som tittare är det dock svårt att ta in det enorma lidandet som pågår. Det blir helt enkelt överväldigande med alla kvidande barn med flugor i ansiktet. Sedan vet vi ju att det här var 35 år sedan så vi, som moderna tittare, drabbas inte av färskvaraeffekten heller. Delar av Udda Film-redaktionen har faktiskt varit i landet och besökt många platser där regimen begått ofattbara grymheter och även där kändes vansinnet så abstrakt att det var svårt att bli emotionellt berörd. Det krävdes en mer personlig kontakt med en man som själv blivit utsatt som visade runt på ett så kallat killing field och berättade om sina hemska erfarenheter för att man skulle börja känna hur det stockade sig i halsen. Det hjälpte även att det inte var en arrangerad turistutflykt utan att mannen spontant delade med sig av sin historia när han ändå visade runt på andra trevligare platser. Ett problem som lever kvar är att få av de ansvariga för galenskaperna har straffats utan tvärtom sitter på ledande positioner i landet. Detta föranledde en annan museiintendent att sänka rösten till en viskning när han började tala om Khmer Rouge.

BETYG: 3/7 En väldigt svag trea då filmen känns inaktuell och allmänt deprimerande men trots allt har ett lovvärt patos.

Mycket av denna vara i filmen.

Vad turister åker till Kambodja för idag.

Det ökända Tuol Sleng-fängelset. Det ser faktiskt exakt likadant ut idag med fläckar av levrat blod från tortyroffren som numera mer ser ut som stora smutsfläckar.

Vietnamesiska armén hittade ett fåtal uppsvällda lik som inte hunnit städas undan när de intog huvudstaden och fängelset.

Överallt i landet formligen spydde marken upp kvarlevorna av offren för massmorden.

Brother No. 1: Pol Pot.

 

Varsågoda: Hela filmen.