What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

onsdag 9 september 2015

TURBO KID (2015) Kanada/Nta Zeeland, 92 minuter. Regi: François Simard, Anouk Whissell & Yoann-Karl Whissell.



CGI-80-tal

Dä fjutschör.

En nukleär katastrof har ödelagt jorden och folk försöker överleva så gott det går i det förpestade landskapet. The Kid (Munro Chambers) är en tonåring som, när han inte jagar skrot för att byta mot livsviktigt rent vatten, drömmer sig bort i serietidningarnas värld och då i synnerhet de om superhjälten Turbo Rider. En dag möter han den spralliga tjejen Apple (Laurence Leboeuf) som han lite motvilligt blir vän med. Vänskapsbandet blir snabbt starkt och när hon kidnappas av den onde Zeus (Michael Ironside) hejdukar gör The Kid allt han kan för att rädda henne.

Så här kul är det att lyssna på en freestyle.

Vi hade väldigt höga förväntningar på den här hyllningen till 80-talet i allmänhet och postapokalyptiska action-rullar i synnerhet och inledningen med Le Matos superschysta soundtrack och genidraget att låta den inte alltför avlägsna framtiden vara 1997 lovade gott.

CGI...

Sedan började tyvärr besvikelsen smyga sig på. Vi antar att man försökte få skådespelarna agera på ett visst cheesigt sätt för emulera billigt skådespeleri från 80-talet (?) för vi tror inte skådisarna är så här kassa egentligen. Alltså faller ansvaret på trion av regissörer som tycker detta fungerar bra. Även den rutinerade B-stjärnan Michael Ironside gör en stel och själlös insats.

Vad nu, en "Last House on Dead End Street"-hyllning?

Vidare är det alldeles för mycket billig CGI för att det ska kännas 80-tal och många av splattereffekterna ser onödigt billiga ut. Även miljöerna och postproduktionen känns superlågbudget, fast i sammanhanget på ett dåligt sätt. Gråa grustag uppiffade med CGI känns inte alls så 80-tal som de flesta verkar tro. Folk med knappt någon budget alls kan åstadkomma en mer 80-talslik postproduktion än det här. Det har ju dykt upp en del 80-talshyllningar på senare år och vissa har haft mycket större budget och andra mindre, men exempel på bättre varianter är: Doomsday (2008), Nightsatan and the Loops of Doom (2013) och Hobo With a Shotgun (2011). Den sistnämnda är regisserad av Jason Eisener som även varit exekutiv producent till den här rullen och dyker upp i en liten biroll.

Nämen det är ju bara Michael Ironside.

Vi gillar ändå initiativet och det största problemet för oss är nog de höga förväntningar vi hade efter att ha sett föregångaren T is for Turbo (2011) och läst det ständiga tjatet på Eiseners twitter-flöde. Musiken är som sagt guld och de överdrivet våldsamma kampscenerna är roliga och för tankarna till "Bad Taste". Zeus högra hand Skeletron (Edwin Wright) är ascool med sin galet stirrande blick och Orphée Ladouceur-Nguyen som den vänstra (?) handen skänker en iskall kvinnlig grymhet till rullen. Kanske är en trio regissörer för många kockar till soppan? Bättre lycka nästa gång.

BETYG: 3/7 Vi får väl ändå säga att det är en stark trea med tanke på det roliga våldet och den fina DX7-musiken.

Vad är det för ljusgul stråle mitt i allt blod?

Folk reagerar olika på sånt här.

Är det inte Geoff Peterson som sitter där bakom ratten?

Starring: Geoff Peterson as Turbo Rider!

Skön karaktär. En slags tvättstuge-Guran.

Var det nån som nämnde "Bad Taste"?

Stirrig.

Ja det är vad ni tror.

Vämjelsen vet inga gränser när han traskar i fismolnet.

Eye of the tigress.

Superstirrig!

CGI så det heter duga.

Trailer

Le Matos som ligger bakom soundtracket.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar