Udda film: RABID DOGS (2015) Kanada/Frankrike, 94 minuter. Regi: Éric Hannezo.

fredag 29 juni 2018

RABID DOGS (2015) Kanada/Frankrike, 94 minuter. Regi: Éric Hannezo.

Dogs with a slight flue

Ska man råna banker kan man lika gärna göra det i tuffa masker.

Ett bankrån slutar i kaos och rånarna flyr hals över huvud med sin skadade ledare. Det bokstavliga blodspåret leder dock polisen till dem och en konfrontation uppstår i ett parkeringshus där rånarna tar en gisslan. De kapar sedan en bil med förare och allt. Det visar sig att föraren redan har tillräckligt med problem då han har ett akut sjukt barn i bilen som han vill köra till sjukhus så fort som möjligt. Rånarna har dock andra planer.

Jahaaa...det var där vi hade de där "rabid dogs".

Som de flesta redan förstått av titeln är detta en remake av Mario Bavas gamla film från 1974 med samma namn. "Huga huga sommarstuga!" tänker ni då eftersom alla vet att remakes i princip bara görs för att irritera cineaster. Nu ligger det till så här att vi på Udda Film tycker att Bavas gamla rulle är rätt överskattad. Visst, det är en rätt schyst film men inte det mästerverk som många av någon outgrundlig anledning vill ha den till. M a o känner vi inte att någon helig ko är på väg att slaktas när vi trycker in den här kassetten i VHS-bandaren.*

Det var detta stilgrepp vi refererade till i förra recensionen.** Denna film kom ju två år tidigare.

Den här versionen är rätt trogen originalet i början av filmen. Några smärre detaljer och moderniseringar hindrar den från att bli en poänglös scen-för-scen-remake, men vartefter tar händelser lite andra vändningar än i originalet. -SPOILER ALERT- Det leder dock mot i princip samma slut så har man sett originalet är den enda spänningen just att se om de tänker ändra på detta faktum eller ej.

Grova rån handlar mer om stil än pengar.

Den här remaken är definitivt mer flashig och snyggare än originalet men de överdrivna karaktärerna i Bavas film är desto intressantare och detta gäller i synnerhet föraren som i denna version spelas av Lambert Wilson. Här känns det som om det brustit en smula i manus och regi. Rånarna känns långt ifrån så rabiata som titeln antyder och de skojiga perversionerna originalkaraktärerna hade är som bortblåsta.

Virginie Ledoyens främsta uppgift i filmen.

Det känns märkligt att säga det men musiken av Laurent Eyquem är faktiskt bättre än Stelvio Ciprianis rätt bleka originalmusik. Fast twisten är förstås att Eyquems soundtrack är retroelektronika så cirkeln sluts på sätt och vi ändå.

BETYG: 4/7 Klart adekvat underhållning och har vissa fördelar gentemot originalet men de ack så viktiga karaktärerna är bleka spöken i jämförelse med Bavas.