LET THE CORPSES TAN (2017) Frankrike/Belgien, 88 minuter. Regi: Bruno Forzani & Hélène Cattet.

The ecstasy of gold!

Splatter!

I en övergiven ruinby huserar konstnären Luce (Elina Löwensohn) och hennes ex författaren Max (Marc Barbé). De får snart besök Rhino (Stéphane Ferrara) och hans rånargäng som behöver ett avlägset gömställe att pusta ut i efter att ha rånat en värdetransport på 250kg guld. Det blir dock komplicerat från början när rånarna tvingas ta upp liftare i form av Max ex-fru med barn och nanny. Snart dyker även polisen upp.

Myror!

Äntligen fick vi sätta tänderna i det belgiska filmarparets nya film! Vi är ju stora fans av Amer (2009) så den här rullen var efterlängtad. Vår koncentrationsförmåga hade ju lite problem med efterföljande The Strange Colors of Your Body's Tears (2013) som vi i rättvisans namn borde se om så vi var rätt säkra på att den här våfflan skulle vara rätt så krävande. Det är den också.

Bedazzling!

På ytan är det här en klassisk rånarthriller där saker går fel och rånarna börjar bråka inbördes. I Forzani & Cattets universum är dock saker allt mer komplicerade än så och man sitter ofta och kliar sig i huvudet och försöker pussla ihop saker i efterhand. Med "Amer" blev vi blixtförälskade i bildpoesin och audioporren men upptäckte fler narrativa pusselbitar vid en andra titt. I den här filmen är det inte riktigt samma förförelse i bild- och ljudspråk, även om det även här finns många exempel på coola och abstrakta grepp. Vi börjar istället genast försöka lista ut vad det ena och det andra har för samband. Det är svårt...särskilt med vårt horribla kollektiva minne. :( Vår första tolkning, efter en titt i alla fall, är att Luce, konstnärinnan alla samlas runt, har en nästan gudomlig roll. Vissa av karaktärerna har ett förflutet med henne, vilket vi ser i surrealistiska flashbacks där hon är centralfiguren i fetischistiska performance-akter. Vi tror att det pågående skeendet är som en stor performance-akt för henne som hon kan roas och njuta av. Trots att kulor viner överallt i hennes boning kunde hon inte vara mer avslappnad och förtjust. Hennes gudinneblick på skeendet illustreras också med roliga shots på en flygbild av ruinbyn där stora myror (Ja, återigen dessa myror!) rusar omkring, precis som deras mänskliga motsvarigheter gör.

Vacker location som var omöjlig att nå med bil. Ändå finns flera bilar att tillgå?

Återigen är det utmärkt foto av Manuel Dacosse och ljudteamet fick i vanlig ordning fullt upp med att bygga upp ljudbilden från i princip noll. Även i den här filmen använder paret gamla örhängen av Morricone och Cipriani m fl till soundtracket. Men även om det här är en slags modern hybrid av spagettiwesterns och poliziotteschi har Forzani och Cattet valt att kasta om musiknumren så förvänta er inte klassiska Morricone-westernstycken i scenerna som tydligast är influerade av genren.

BETYG: 5/7 Ja, trots att vi känner att vi behöver ett varv till för att nysta upp en del trådar är det ju filmkonst på hög nivå.

Hm, har paret Cattet/Forzani snott detta eller är det en allmän fransosgrej?*

Det blir giallotrailer i titelsekvensen.

Bröderna Frankenstein svänger förbi.

Kraniet är utled på Hamlets gnäll.

Kunst ist nicht Scheisse!

Helt klart är att Cattet/Forzani har en läderfetisch. Apropå fetisch, den gamla porrstjärnan Marilyn Jess till vänster.

Grönt är inte skönt vad beträffar inredning men på en söt ödla är det ju fint.

Skön klocka snuten har.

Det krävs en konstnär för att se humorn i dödsskjutningar.

"Allt mitt guuuuld!"

You're welcome, tyska masochister!

Det blir även nude dudes with guns.

Jo, regissörsparet har väl sett en och annan gammal japansk pinku-film.

Allt är inte guld som glimmar...eller jo, det är det.

Här har nån slags golden shower skett.

Kan detta då vara påföljande O-face?

Cool trailer.

Ascool teaser, helt i linje med romanförfattaren Jean Patrick Manchettes vapenfetisch.

*Se nästa recension!😲