ROCK'N'ROLL NIGHTMARE (1987) Kanada, 83 minuter. Regi: John Fasano.

Let the blood run red...

Ugnsbakad demon ger sig tillkänna.

Ett metal-band åker ut till ett gammalt hus på den kanadensiska landsbygden för att att i lugn och ro kunna repa och spela in nya låtar i den moderna studion som finns i husets lada. Vad de inte vet är att demoniska krafter lurar där och det dröjer inte länge förrän sällskapet börjar decimeras utan att någon fattar vad som pågår.

Nej, det är inte Danny - och detta är inte "The Shining". Verkligen inte. Alltså, så långt från "The Shining" man kan komma.

Det närmar sig den klassiska supersvenska storhelgen halloween och vi tyckte att det kunde vara lagom att damma av den här gamla rullen som vi velat se länge. En skräckfilm av och med en snubbe vars egentliga karriär är i musikbranschen. Eller ja... Jon-Mikl Thor sysslar nog med vad som helst som potentiellt skulle kunna ge honom uppmärksamhet. Så efter en lyckosam (?) karriär inom bodybuilding gav sig Thor, som han är mest känd som, in i musikbranschen och skapade en egen nisch med sin Kiviks Marknad-metal där han inte nöjde sig med usla låtar, nitar och pudelfrilla utan även inkorporerade scenshowselement som: att böja järnstänger med tänderna och blåsa upp gummivärmeflaskor tills de sprack. När en sådan lirare ger sig in i filmbranschen kan det ju inte bli annat än bra, eller?

Ett helt omotiverat "Evil Dead"-svep med kameran som inte leder till någonting.

Man skulle väl vilja säga att Thor borde hållit sig till musiken istället då filmen är en monsterkalkon utan dess like men tyvärr är ju hans bidrag till musikhistorien inte mycket bättre (Är det här läge för att out:a en av våra redaktionsmedlemmar som faktiskt spelat en Thor-cover live utan någon större ironi? Nåja, vi får väl ge honom att låten inte framfördes med någon större entusiasm heller...). Jo Thor, förutom att spela huvudrollen, har skrivit denna dynga och även producerat den. Fasano, som året efter steppade upp med ostfesten Black Roses (1988), känns mest som en inhyrd klåpare som får rätta sig efter Thors "briljanta" idéer.

Thor är på väg i sin muskel-van.

Tyvärr är inte den här kalkonen så skojig som man kanske skulle kunna tro då den egentligen är ganska innehållslös. Det är en enda lång utfyllnadsscen kryddad med några småhändelser här och där. Vi har inte klockat tiderna men den ökända inledningen med en vit van som rullar på de kanadensiska vägarna känns som den måste vara längre än till och med James Nguyens meningslösa bilscen i Birdemic: Shock and Terror (2010). Den här scenen är i alla fall fyra minuter - där inget händer. Eftersom vi har en "rockstjärna" i huvudrollen måste vi ju givetvis ha hela låtar spelade där usla skådisar låtsas kunna spela sina instrument. Det öronfrätande metal-soundtracket måste även invadera dialogscenerna så man ibland har svårt att höra de meningslösa replikerna.

Och han är på väg...

På tal om usla skådisar så tyckte man av någon anledning att det skulle vara smart att trummisen Stig (Jim Cirile) skulle ha en fånig röst med den värsta australiska accenten i filmhistorien. Ja, han brädar självaste Keanu Reeves franskkanadensiska accent i "Youngblood". Det mesta är som sagt uselt och skräckelementen är förstås löjeväckande med penisformade handdockor och lökiga djävulsmarionetter. Det är knappt ens kul när sagda marionett kastar demonsjöstjärnor på en inoljad Thor endast iförd nitbeklädd suspensoar. Jo, vi inser att det låter svinkul men det är så utdraget och ackompanjerat av hår-metal så den komiska effekten går förlorad. Tyvärr har nog filmens sega scenutfyllnader sänkt vår mottaglighet för den uppenbara glädje man borde känna när Thor bjuder på en cringe-fest utan dess like.

BETYG: 2(+)/7 Något av en besvikelse gällande kalkonskojerierna. Vi rekommenderar bestämt att man kollar in best of-klipp från denna istället.

Ja, han är på väg lite till.

Han har varit på väg länge.

Thor med sitt "metal"-band.

När din flickvän verkligen vill att du ska komma...öhh...in.

Ett solen-går-ner-montage som håller på i en minut är väl okej va?

Ni tycker inte han ser trovärdig ut som trummis? Då skulle ni höra hans australienska accent.

Det är det HÄR som är en rock'n'roll nightmare.

Samtidigt snowball:ar en kukdemon managerns kaffe.

Bokstavligen: The one-eyed monster.

Kusliga gore-effekter.

Bortom fruktan!

Nu låtsas Thor spela bas också - och varför inte? Kan töntarna som låtsas vara hans band fejkspela så kan väl han, goddammit!

Tjejer tycker faktiskt om att knåda sina bröst och hör sen!

Plötsligt kommer en demonhand - på ett trovärdigt sätt - ut ur snubben...

...bara för att #metoo:a den toplessa tösen.

Skojfrisk självironi på väggen fast det budordet bryter man hejvilt mot.

Vem vill inte se Thor i en läcker duschhångelscen?

"Oh my gooooooooooooooooooooood!"

Thor koncentrerar sig djupt för att loggan ska synas ordentligt.

Såhär kommer din penis se ut om du dricker för mycket coca cola.

En bukkake-gam tittar förbi.

Fan själv - i sin marionettskepnad.

De funktionsvarierade suddgummitrollen är chockade.

Nu börjar vi känna igen Thor.

Inte en kalsong är torr när Thor slänger kåtblickar.

Apropå kåt...

Thor kan gå maskulint också.

När man blir attackerad av gummi-play doh-sjöstjärnor.

Hårresande *host host*.

The Metal Avenger!

Det blev visst för mycket för nån karl när Thor klädde av sig så där.

Vadan minen Thor? Var det oönskad bukkake?

Filmen avslutas med en utzoomning från ett random hus vi inte sett tidigare i filmen. För att..???????

Trailer som skvallrar rätt duktigt om kvalitén på denna film.

Tur att hela låten var med i filmen så man slapp göra en separat musikvideo. Detta är ett utmärkt exempel på allt som var fel med 80-talspudelrocken. Btw, skön crash-dämpning i slutet. 😆

Thor vs. Marionett. Komplett med hårdrock med syntetisk bas och trummor. Very metal. Notera även imponerande pyroteknik med fyrverkeripjäs köpt på ÖoB.

Ett klipp för alla van-entusiaster.

Hela pekoralet.

Thor i sina glansdagar. 🙈🙉🙊