What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

torsdag 24 oktober 2013

CAM GIRL (2011) Storbritannien, 79 minuter. Regi: Philip Gardiner.

 
 
Fluktfest

Det börjar bra.
 
Mary (Layla Randle-Conde) är en ung tjej som tjänar sitt uppehälle som cam-flicka under namnet Rose. Hennes katolska bakgrund gör att hon emellanåt känner skuld över att strippa för anonyma onanister bakom dataskärmen. Hennes tillvaro kompliceras drastiskt när ekonomiska trångmål gör det svårt för henne att betala hyran. Hennes sliskige hyresvärd erbjuder henne att betala på alternativa sätt. Samtidigt upptäcker hon att någon invaderar hennes privataste sfär genom att ta sig in i hennes lägenhet och strö rosor omkring sig...

Man bjuds på en del sköna transitions...
 
Det här är en rätt så resurssmart film då man faktiskt fått ihop en hel thriller med bara en skådespelare och en lägenhet. Visst, någon anonym extraperson dyker upp i bild ibland men det skulle så vitt vi vet kunna vara regissören själv. Där slutar emellertid smartheten med rullen för som film sett är den inte mycket att hänga i granen. Långfilmslängden får man ihop med det ena musikmontaget efter det andra där huvudpersonen strippar och åmar sig framför kameran (oss). Ibland är det faktiskt två montage på varandra. Dessutom löper man i redigeringen amok på diverse billiga filter som exempelvis grynighet, färgtoner och fejk-3D, effekter som inte tillför ett skinande skit utan snarare väcker åskådaren ur sin slummer då man frågar sig vad det där skulle vara bra för. Några av musikspåren har man fått i utbyte mot att göra extremt lama musikvideor till artisterna där delar av materialet givetvis är klipp ur filmen. Att ljudet på ena videon är osynkat får man väl se som en bonus...

Metaflukt.
 
Det som talar för filmen är fluktabiliteten*. Även om filmens subtext är att uppvisandet av ens kropp mot betalning är av ondo så är ju filmen i sig en enda lång fluktfest. Randle-Conde ser ju rätt bra ut så det blir ju ganska angenämnt om än en smula tradigt. Tänk vad Gardiners betalkort hade fått glöda om han tvingats betala för likvärdigt internetstrippande! Nu behövde han ju bara betala ett (troligen lågt) skådespelararvode. Bra jobbat även att lyckas få sponsrade underkläder. Kudos!

BETYG: 3/7 Lågbudgethistoria som endast vinner på det generösa exponerandet av skådespelerskan.

Nästan lika otacksamt som att vara ishockeydomare.

Med snusket kommer gråten.

Men ändå: På't igen!
 
Trailer
 
*Sådärja! Det var länge sedan vi myntade ett ord här på Udda Film.
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar