What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

söndag 8 februari 2015

TRAUMA (1993) Italien/USA, 102 minuter. Regi: Dario Argento.



Är det Asia som har ett sånt?

Nej, det är ingen övernaturlig thriller trots detta.

David (Christopher Rydell) räddar den unga Aura (Asia Argento) från att ta sitt liv och dras sakta in i den dramatiska härvan som utgör hennes liv. Hennes föräldrar har just mördats av en seriemördare som halshugger sina offer och Aura själv kan sväva i fara då hon delvis bevittnade dådet.

"Bättre två huvuden i skogen än..."

Här har vi ännu en rätt fånig Argento-film med ganska dåligt skådespeleri, vilket kanske inte förvånar någon när hans dotter har en av huvudrollerna. Känslan av fånighet förstärks av det kassa trampet* som låter väldigt onaturligt och distraherar oss tittare. Dessutom tyckte utvecklingsstörda amerikaner att Goblin inte skulle fungera som filmmusikmakare för den amerikanska marknaden så istället fick Pino Donaggio göra soundtracket som är - ja just det: fånigt.

Naturligtvis blir det i sedvanlig ordning creepigt när Dario regisserar sin 18-åriga dotter.

När Dario Argento regisserar en film kan man i alla fall oftast räkna med en del skojiga mord och det finns det ju en del. Tillsammans med makeup-gurun Tom Savini har han fått till en del ovanliga halshuggningar. En har väldigt overkliga kvalitéer men fungerar ändå stilistiskt och skojigt.

BETYG: 3/7 Inget mästerverk men fungerar att slötitta på.

Filmens gladaste.

Fluktande pojke ackompanjeras av fruktansvärt disneyaktigt-soundtrack istället för Goblins sköna toner.

Han fluktar dock tappert vidare. Good on ya!

Det är ingen dokumentär men det dyker upp talking heads ändå.

Brad Dourif uppvisar någon slags green screen-ångest.

Trailer

*Ljudeffekter som exempelvis fotsteg, bildörrar som smäller etc.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar