YELLOW (2012) Storbritannien/Tyskland, 26 minuter. Regi: Ryan Haysom.

Gult är minsann inte fult!

Schysta spex.

En seriemördare härjar i storstaden och en ensam man (Stephen M. Gilbert) har tagit på sig
ansvaret att stoppa denne. De två antagonisterna är sammanvävda i en pervers symbios där
skuld, synd och straff är komponenter som får deras världar att snurra.

Kanyl-cam.

Oj oj! Den här filmen får oss på Udda Film-redaktionen att kollektivt hoppa omkring som
uppspelta hundar som just fått veta att de ska få gå ut. Filmen sitter som en smäck från
första sekunden och detta mycket tack vare Antoni Maiovvis briljanta soundtrack. Snacka om
att sätta tonen, både bildligt och bokstavligt. Den ödesmättade elektroniska musiken
skvallrar direkt om det mörker vi har framför oss.

Hallå där Buñuel. Voff voff.

Vad som direkt följer är rena rama bildpoesin, där vår huvudperson billedes glider omkring
i natten i ett outtalat Berlin, korsklippt med ett brutalt men ack så vackert mord i bästa
giallo-stil. Den svartbehandskade mördarens slutkläm är en direkt hyllning till
surrealistklassikern "Den Andalusiska Hunden".

En bild säger mer än 1000 ord. Lysande!

Det som är så fantastiskt med den här våfflan är att den är en crowdfundad
lågbudgethistoria där hantverket verkligen får en att tro annat. Den underbart vackra
cinematografin är enligt eftertexten enbart skjuten på Canon 5D Mk II-kameror (dock med
proffsiga Zeiss-linser) men vi såg nog allt en Red-kamera på en bild i extramaterialet.
Skit samma! Det är för jävla snyggt i vilket fall. Jon Britt som är den ansvarige A-
fotografen har använt sig av kort skärpedjup, väldigt subtila dollyåkningar och snyggt ljus
för att få den här knappa 50.000kr-historian se ut som en miljonfilm. Att ha Berlin som
backdrop gör ju inget heller, särskilt inte som man är duktiga på att scouta coola
inspelningsplatser.

Living the dream...

Det är detaljerna som gör denna film så briljant. Allt från den klassiska giallo-tematiken
till den gamla bruna manchestersoffan vår antihjälte ligger uthälld på. Samtidigt pågår en
spännande konflikt mellan de båda motståndarna. Mitt i denna konflikt är de ändå
sammanlänkade på ett obehagligt nära sätt. Till och med castingen är lysande då den gamle
mannen spelas utmärkt av Gilbert som ser ut som en blandning av Andrej Tjikatilov och Lucio
Fulci. Han osar verkligen  av en mörk börda, vilket Gilbert förmedlar perfekt utan att
yttra ett ord i hela filmen.

Filmens enda goof där han spelar in telefonmicken istället för högtalaren. MEN, det 

finns en twist som kan bortförklara det hela...

Det är svårt att hitta något dåligt att säga om denna underbara kortfilm så det faktum att
några bildsekvenser gick över huvudet på oss spelar ingen roll då det faktiskt adderar till
känslan av märklig giallo-film där det bildpoetiska uttrycket ofta är viktigare än själva
logiken. Såååå...kan det bli så att...vi faktiskt ger denna film...det oerhört sällsynta
betyget...___?

BETYG: 7/7 Ja! Det får bli Udda Films andra fullpoängare någonsin. Det blir inte mycket
bättre än så här med de förutsättningar man hade. *Stående ovation*

Stajlat mord.

"Rooooooxanne..."

En stilig bild som ger subtila ledtrådar.

Pantomimteater på hög nivå. Yep, Rocco Menzel som spelar mördaren är tydligen mimare.

Klassiskt våld - klassisk sax.

T o m den gamla snorricamen* åker fram.

Locations är halva berättelsen.

Hammer time bitches!

Ja jävlar i helvete vilken location-porr! Kubrick skulle pollinera direkt.

Märks det att Olaf Ittenbach är inblandad?

Trailer

*En snorricam är en kamera monterad på skådespelarens bröst och som pekar på dennes nylle 

och därmed ger en skönt stressig effekt. Tänk selfie-cam.