What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

söndag 11 oktober 2015

PAULA-PAULA (2010) spanien, 66 minuter. Regi: Jesús Franco.



Jazzlebbar

Skön skärpa på exteriören.

Den förvirrade Paula (Carmen Montes) förhörs av polisen samtidigt som en annan Paula (Paula Davis), som hon har någon slags relation till, dör. Därefter följer en jazzig flashback.

Lina Romay gör sin sista filmroll.

Låter det glasklart? Det är i alla fall allt som händer i filmen. Franco sa själv att bland de över 200 filmer han gjort var detta topp två eller tre i märklighetsgrad och utan att ha sett ens majoriteten av hans våfflor kan vi nog hålla med. Det här antifilm à la Franco i sin renaste form. Vi ser inte kopplingen till Dr. Jekyll & Mr. Hyde som påstås ska finnas där utan snarare Francos två stora passioner: Nakna kvinnor och jazz.

Led Zeppelin?

Filmen är förmodligen inspelad i Francos lägenhet för vi tycker oss känna igen inredningen från någon intervju. Man har helt enkelt bara smält upp några lampor på stativ och ett par reflektorskärmar, som i sann dadaistisk anda förstås är fullt synliga i filmen, och sedan vara det bara för brudarna att dansa, åma sig och fejklebba framför kameran. Ja, det är knappt någon dialog alls utan bara ett hysteriskt och totalt kontrapunktiskt soundtrack av Friedrich Gulda. Tänk er själva en evigt lång scen med två brudar som "älskar" i dålig slowmotion samtidigt som en jazzorkester öser på för fullt.

Nej, Paula Davis magdansar med skrot i käften och hiskeliga mirror-effekter.

Ibland lockar det absurda i detta filmskapande till några småleenden men mestadels sitter vi och funderar på inredningsdetaljer i våra hem eller hur vi ska tackla utvecklingsstörda företag som försämrat vår vardag. Ja, det är ganska svårt att fokusera på en film som denna där INGET händer.Ironiskt nog sa Franco i en intervju att han ogillar elitismen i filmbranschen och att film är till för alla - för den stora massan. Med sådana här bidrag blir det nog svårt att få gehör för de tankarna...

BETYG: 1/7 Ja, det här med antifilm är kul på papperet men outhärdligt tråkigt att titta på.

Det skålar vi för. (Notera Francos vardagsrum)

Mer magdans i stereo.

Nakendans för kameran (läs: Franco) samtidigt som någon i teamet tittar på men skit i att det syns i spegeln!

Flukt i diegesen.

Fler sköna effekter. Notera att Franco beskrev denna rulle som professionell.

Låtom lebbandet begynna (och låtom den hysteriska jazzen fortsätta).

En dryg halvtimme senare...

Realistiskt!

Promo. Tyvärr med det lilla bidraget spansk gitarr istället för galet ösande storbandsjazz.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar