What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

torsdag 8 oktober 2015

AL PEREIRA VS. THE ALLIGATOR LADIES (2012) Spanien, 81 minuter. Regi: Jesús Franco.



Franco gör bäst fan han vill!

Spastiska mardrömmar.

Privatdetektiven Al Pereira (Antonio Mayans) lider av hemska mardrömmar där Alligator Ladies vill ta livet av honom samtidigt som de ägnar sig åt mycket lesbisk sex.

I själva drömmen verkar Al dock lugnare.

Efter förra recensionen av A Ritmo de Jess (2012) ställer ni er förstås frågan: "Men hur är själva filmen dokumentären handlar om då?". Ja, nästan som en förlängning av dokumentären svarar vi då. I denna näst sista film Franco gjorde är det en total avsaknad av handling och i och med att fjärde väggen krossas med bräckjärn när agerandet stoppas för regi av Franco (som då även dyker upp i bild) känns detta nästan som en fortsättning på bakom-scenerna-filmen. Denna ser dock förstås lite bättre ut då den inte är filmad på en DV-kamera, men den präglas ändå av den billiga video-looken de flesta av Francos senare filmer drogs med.

Trots att det eviga lebbandet äcklar honom.

Det verkar som om den mer döde än levande Franco ville göra sorti på ett lekfullt och flagrant gubbsjukt vis då skådisarna mest bara fjantar omkring eller har fejkad lesbisk sex (ibland både och samtidigt). När Antonio Mayans i slutscenen adresserar kameran känns det inte som om han talar för karaktären han spelar utan för regissören och på detta vis infinner sig slutligen ett korn av logik i den annars vansinnigt märkliga röran. Genialisk dadaism eller rökt gubbhjärna? You be the judge.

BETYG: 2/7 Hur vi än vill ösa poäng över Franco är det svårt när man hela tiden tänker på annat under filmens gång. Några roliga scener är det dock.

Mer glatt lebbande.

Nu är Al glad med lebbarna.

Vem döljer sig i spegeln?

Dum fråga. Självklart är det er favoritregissör.

De lyckades trots allt klippa in den fullkomligt talanglösa hotellvärdinnan.

En paus i lebbandet.

Vem fan är hon till vänster som bara dök upp i den här scenen för att vakna skrikande ur en mardröm???

En skön karaktär som missade mötena med logopeden som ung.

Han är mer intresserad av sitt finger än vad som sägs när arvet meddelas.

En bild från Vita Huset under 90-talets andra hälft.

Hela filmen (otextad).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar