What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

tisdag 21 juni 2016

LA MALA ORDINA (1972) Italien/Västtyskland, 92 minuter. Regi: Fernando Di Leo.



Pimpin' ain't e-zay

Kamratfostran.

En simpel milanohallick (Mario Adorf) får skulden för ett försvunnet heroinparti och maffian i New York skickar två torpeder för att spåra upp honom. Under tiden går det upp för milanogangstrarna, som är de verkliga bedragarna, att de gör bäst i att likvidera den olycklige hallicken innan torpederna får tag på honom.

Rock 'n' rollen har sin Jack Daniels och poliziotteschi har den allestädesnärvarande J&B:n.

Udda Films Milanofestival tar fart med denna sköna Di Leo-rulle. Vi skärras dock lite i inledningen när hallicken Luca bitch-slappar en man och agerar lite buskisartat när han ska förklara incidenten för bylingen. Lyckligtvis utvecklas filmen inte till någon Stefan & Krister-historia utan är istället precis en sådan där härligt hårdkokt poliziottesco man kan önska sig. Komplett med ett skönt soundtrack, som dock inte står ut lika mycket som många andra.

Henry Silva kör lite härskarteknik genom att vresa fram sina vita Y-front. Woody Strode ser missnöjd ut.

Det kan tyckas enformigt när dessa poliziotteschi bjuder på i stort sätt samma sak hela tiden. Någon är jagad av typ alla, biljakter, horor och transor. I denna rulle ersätts dock den obligatoriska transan av en stereotypfjollbög, vilket ger lite extra icke-PK-krydda. Men nej, vi tröttnar inte på detta. Vi håller ju på och tjatar om stämning i filmerna och de flesta poliziotteschi har en underbar sådan. Vi älskar att man i denna inte har några som helst hollywoodbetänkligheter om vad/vem som är lämplig att ta livet av. Vare sig det gäller folk eller fä. Amedeo Giominis klippning gör att de flesta scener känns fartfyllda och att det aldrig är en tråkig stund. Att vårt favoritfejs Henry Silva är med gör ju inte heller något.

BETYG: 5/7 Molto bene! Di Leo kan sin poliziotteschi.

Tittut gubbjävel!

En homosexuell man fjollar sig - för så är de ju i den italienska 70-talsfilmsverkligheten.

Luciana Paluzzi har en fin blus.

Milanogangsters är stenhårda och tvingar Luca sniffa på en blomma.

Hårdrocken har tagit över Lucas liv och han headbangar sönder en telefon.

Sedan drabbas han av klassisk road rage. Måste vara Accepts "Fast as a Shark" på bilradion.

Headbangingen börjar gå överstyr när en vindruta får smaka på den.

Sean Connerys italienske brorsa.

Nu får du ge dig Luca! Inte okej att headbanga en gubbe i ansiktet.

Ingen hip bohemfest utan en italiensk Pippi Långstrump.

Pimp and pussy.

Tittut Woody!

P-pussy..?

Henry Silva är pragmatisk när det gäller att ragga brudar.

Förtexterna. Mest för att ni ska få njuta av Trovaiolis soundtrack.

Märkligt nog är musiken som spelas på nattklubbar och fest den osvängigaste i filmen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar