What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

fredag 6 oktober 2017

THE CARD PLAYER (2004) Italien, 99 minuter. Regi: Dario Argento.



Don't be playa hatin'

Skön variant av poker.

En seriemördare utmanar poliskåren i Rom genom att tvinga dem spela poker om hans kidnappade offers liv. Kriminalinspektören Anna Mari (Stefania Rocca) gör sitt bästa för att stoppa mördaren och till sin hjälp har hon en misslyckad irländsk snut (Liam Cunningham) som blivit tvångsplacerad i Rom av den brittiska polisen.

Självklart lite giallo-feeling med Argento vid taktpinnen.

Vi grävde fram en av de få Argento-rullar vi ännu inte hunnit med och det är en senare historia, typ post-glansdagar. Nu råkar det ju slumpa sig så att vi tillhör minoriteten som faktiskt kan uppskatta Argentos senare verk så med en portion försiktig entusiasm tog vi oss an denna våffla.

Bara i Italien kan man ha så fina filmpolisstationer.

Vi kastas in i en ganska så TV-aktig stämning, typ tysk kriminalare men med sköna Argento-detaljer som lyfter filmen snäppet över den kategorin. Vi tänker då främst på groteska närbilder på Sergio Stivaletti-preparerade lik som ligger uppfläkta på obduktionsbårar eller flodstränder. En skojig mördare med spelberoendetendenser introduceras och vi känner oss genast hemma. Claudio Simonettis soundtrack är okej men sticker inte ut så man börjar jaga soundtracket. Vi hoppas att han även skrivit den lilla datortrudelutten som spelas upp när någon vinner ett pokerparti. Den är nämligen skitrolig och adderar fint till stämningen. Skådespeleriet är skiftande. De två huvudkaraktärerna som spelas av Rocca och Cunningham är okej men birollsensemblen bjuder på en del stolpskott. Manuset är väl inte heller helt klockrent så en del scener känns lite bajsnödiga. Detta till trots resulterar ändå i en rätt underhållande dussinfilm med mysig Argento-touch.

BETYG: 4/7 Vi kan helt enkelt inte låta bli att gilla dessa egentligen rätt slätstrukna senare rullar av Argento. Att vi är italofiler bidrar säkert till detta faktum.

Ett vattenlik. You're welcome alla nekrofiler!

Självfallet lite sköna närbilder också.

En levnadsglad obducent.

Två stereotyper i en: En alkoholiserad snut tillika alkoholiserad irländare. Bam!

En likspya piggar alltid upp.

Tajta italienska jeans...

Slav under pokermaskinen! We've all been there...

Avkoppling på coola Jonathan's Angels i Rom.

En tillspetsad situation.

Trailer på tyska för att öka känslan av tysk TV-kriminalare.

Behind the scenes.

Claudio Simonetti leker Kraftwerk.

Lite mer åt vintage-hållet här med Simonetti.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar