INVADERS FROM MARS (1953) USA, 78 minuter. Regi: William Cameron Menzies.

Marsianerna låter människorna göra grovjobbet

Far och son stirrar fascinerat och käckt ut i rymden.

Den lille David (Jimmy Hunt) är en väldigt astronomiintresserad pojke så en natt när himlafenomen ska inträffa sätter han alarmklockan på uppstigning mitt i natten så han inte missar något. Han får dock se något han inte räknat med. En mystisk farkost som landar och försvinner under jord. Snart börjar även människor försvinna för att senare återvända som griniga zombier. David försöker desperat berätta för alla vad han sett men ingen tror honom.

Ända tills mor kommer och cockblockar allt det roliga med sitt husmorsförnuft.

Med anledning av att en av redaktionsmedlemmarna är inblandad i ett sci-fi-projekt drar vi igång en liten rymdfestival och Udda Film sätter sig i en tefatsformad tidsmaskin och åker tillbaka till det käcka amerikanska 50-talet när alla sa "Gee whiz!" och äkta makar sov i separata sängar. Jovisst! Och vi får se prov på detta just i denna film. Äppelkäckt så det förslår! Så lökighetstonen sätts därmed direkt och förstärks vidare av den uppenbart låga budgeten med väldigt sparsmakad dekor. På sina ställen verkar man ha försökt att vända detta till sin fördel med en smärre blinkning till det glada 20-talets impressionistiska filmstil. Mestadels ser det bara fattigt ut. Som tur är verkar the good ol' US Army ha ställt upp med bildmaterial på tanks och fordonskolonner så man får lite produktionskvalité. Vi förmodar att att det inte var några problem att få med dem på tåget då det finns en uppenbar subtext i manuset om en inre fiende - läs: kommunismen! Under denna period fanns ju inget läskigare i USA än tanken på att infiltrerande kommunister skulle öppna någon slags bakdörr för sovjeterna att ta över deras äppelkäcka land.

Kolla vad de går miste om.

Tyvärr känns filmen lite för lågbudgetseg då det dröjer innan de efterlängtade marsianerna dyker upp i bild och då dessutom inte är så spektakulärt ostiga som man skulle kunna önska. Visst, "mutanterna" är väl söta i sina plyschoveraller och deras tjockskallige dvärgbyst till chef ser väl lite kul ut men vi vill ha mer än så. De är dessutom helt stumma så ingen kul marsiandialog bjuds det på heller. Synd, att så mycket saknas när det är i färg och allt.

BETYG: 2/7 Vi velade mellan tvåa och trea här men tyvärr, eftersom vi blev lite besvikna landar vi på en stark tvåa istället.

Far är så öm en amerikansk 50-talsman kan vara mot sin son. NO HOMO!!!

Sådärja! Lite marsiansk föräldrapedagogik återställer ordningen.

"Varför pappa...varför?"

Och varför ler den creepiga lilla flickan så ondskefullt?

Lille David rusar till den impressionistiska polisstationen.

Polischefen står och glor i en impressionistisk pose.

Ingen jävla curling här inte!

Insidan på ett observatorium: En blå panel och ett teleskopmunstycke.

The Murican Army!

Science!

Marsmänniskor!

Bystigt värre.

Det blir mycket springande i vårtiga grottor...vänta det där lät konstigt...

Lille David springer in mellan de separerade sängarna.

Trailer.

Hela våfflan.