BATTLE FOR SEVASTOPOL (2015) Ukraina/Ryssland, 118 minuter. Regi: Sergey Mokritskiy.

Filmens framtid om SD fick bestämma...

Sovjet 1937: Pastellycka!

Lyudmila Pavlichenko (Yuliya Peresild) visar sig vara en exceptionell talang vad beträffar prickskytte så det dröjer inte länge innan kommuniststaten får nys om saken och skickar henne på specialutbildning. Helt plötsligt har Sovjet ett dödligt ess i sin rockärm när nazisterna invaderar landet. Lyudmila utmärker sig snabbt och skjuter ihjäl rekordmånga fiender. När hon såras i strid får hon istället tjäna landet genom att åka till USA och propagera för öppnandet av en andra front.

Klassisk mansplaining.

Var ska man börja med att beskriva detta pekoral? Redan vid absolut första dialogen försattes vi i en irriterad sinnesstämning då den var på engelska - vilket betydde att det då slängdes på en rysk speaker ovanpå bakgrundsdialogen. Även om filmen är på ryska och är engelsktextad är det oändligt irriterande att ta del av denna utvecklingsstörda ryska tradition. Nu är det ju inte supermycket engelsk dialog i filmen men eftersom vi har ett, f ö astråkigt, parallellspår i filmen där Lyudmila är Eleanor Roosevelts (Joan Blackham) gäst blir det lite engelska här och där, som då dränks av dessa gräsliga voiceovers.

Sovjet, grått och trist? Nähejdå! Inte om Putin får bestämma.

Det visar sig dock att ovan nämnda irritationsmoment bara är toppen på ett isberg gjort av fruset bajs. Vi hoppar lite fram och tillbaka i tiden och efter USA-inledningen som utspelar sig 1942 slängs vi tillbaka till Sovjetryssland 1937 så att vi kan få en introduktion av vår hjältinna. Det visar sig att Sovjet vid denna tidpunkt var ett pastellglänsande paradis som skimrade i ett glittrande soft-filtersken! Nu när vi under första halvtimmen får lära känna vår huvudkaraktär visar det sig att hon är totalt ointressant och osympatisk vilket då förstås får oss att titta på klockan och längta efter någon spektakulär stridsscen.

Pastellimperiet by night.

Med tanke på att filmjäveln är nära två timmar lång innehåller den förvånansvärt lite krigs-action, vilket naturligtvis gör den ännu tråkigare. När det väl händer något åt det hållet är det mestadels tramsiga flash-grejer vi får bevittna. Nåja, kanske inte fullt så idiotiska som i Stalingrad (2013) där det var rena rama kung fu-slowmotion-clownerier. En eloge dock till Lyudmila som lyckas knäppa så många nassar TROTS att hon är så svajig med bössan...😐

Krig är fruktansvärt!

"Men det som nämnts hittills är väl inte så farligt?" säger ni då. Det må så vara men när vi plötsligt får ett musikmontage i nyllet börjar vi desperat famla efter spypåsarna. Inte nog med det - det kommer ytterligare ett lite senare i filmen!!! Det enda som fattas är att en barbröstad Putin ska rida över slagfältet i ultrarapid. Att den här jävla skitfilmen har så många goda omdömen på nätet kan endast bero på ett flitigt PR-jobb i de ryska trollfabrikerna.

BETYG: 1/7 Nej herregud vilken smörja! Det här är rysk film när den är som sämst. Manus och framförande vinner OS-guld i pinsamhet.

Wilhelm Tell, Sovjet style.

"Uuääh! Kladda inte ner mig med den där skiten!"

Vad få vet är att man firade Burning Man-festivaler på östfronten.

TV-spelsbataljer.

"En sån där irriterande jävla messerschmitter!"

Lyudmila ler knappt aldrig i filmen, förutom när hon plågar en tysk. Charmtroll...

Aaw, dessa oskyldiga små liv.

HATET!

Grattis - till filmens ANDRA musikmontage.

Klassisk sniper-taktik: Visa sig, bli skjuten och sen knäppa skytten...

"Hoppsan! Jag dödade visst Charlie Sheens och Hitlers oäkta son."

Trodde ni verkligen det var slut på pinsamheterna? Nej då. En klassisk rysarapplåd blir det också. Extra pinsamhetsplus för att applådigångsättaren t o m har en bandagerad hand!

Trailer

Få kalla kårar av vämjelse en halvminut in i detta klipp! Musikmontage hägrar.😷 I det här klippet har man dessutom lyckats ta bort all bas på ljudspåret.