Udda film: BEST WORST MOVIE (2009) USA, 93 minuter. Regi: Michael Paul Stephenson.

fredag 14 september 2018

BEST WORST MOVIE (2009) USA, 93 minuter. Regi: Michael Paul Stephenson.

Att vara eller icke vara filmstjärna

George Hardy spexar på jobbet.

Givetvis var vi tvungna att även ge oss på den här retrospektiva dokumentären när vi nu hade plöjt igenom trollfilmerna*. Regissören till den här dokumentären är ingen mindre än snubben som spelade den jobbige lille grabben i "Troll 2". Hans ingång är att följa den glade tandläkaren George Hardy som reflekterar över sin medverkan och utforskar möjligheterna att leva ut sin gamla pojkdröm att bli hyllad skådis. På så vis kommer vi i naturlig kontakt med dels en del gamla ensemblemedlemmar och dels med de entusiastiska fansen.

Han omger sig med anställda som aldrig tröttnar på det eviga spexandet.

Den superkäcke och glade Hardy är ett tacksamt objekt att följa då han inte är sen att bjuda på sig själv men han vill verkligen för mycket. Flåshurtigheten vet inga gränser när han på käckt amerikanskt vis alltid ska fyra av de berömda standardreplikerna vare sig folk han möter är intresserade eller ej. Det blir lite smått intressant när han till slut börjar inse att hans stjärnglans ändå är rätt begränsad och att tandläkarjobbet kanske inte är så dumt att ha ändå.

Är det USA:s svar på Peter Jöback?

Vi möter även andra sköna figurer som medverkade i "Troll 2". Don Packard som spelade den galne butiksföreståndaren berättar att han inte så mycket spelade sin roll då han faktiskt var på permission från det lokala mentalsjukhuset han vårdades på. Roligast är när han berättar hur han ville döda filmens 10-åriga huvudskådis. 😃 Packard, trots sin gubbexentrism, gör ett stabilare intryck än Margo Prey som vi raljerade över i "Troll 2"-recensionen. Det visade sig att hennes psycho mom-tendenser också hade verklighetsförankring. I den här dokumentären verkar hon helt väck i skallen och är då förstås den enda skådisen som saknar välbehövlig distans till verket hon medverkat i. En sorglig figur ens hjärta blöder för är Robert Ormsby som spelade morfar Seth. Han skrattar åt faktumet att han varit med i en sådan kultkalkon men i nästa andetag blir det tragiskt när han reflekterar över hur han pissat bort hela sitt liv. Stämningen accentueras av hur det ser ut hemma hos honom. Som ett skolexempel på psykisk sjukdom sitter han bland travar av staplade böcker och tidningar. En framträdande karaktär som Stephenson aldrig pratar med är den totalt överspelande Deborah Reed. Hon syns sitta i en panel med skådisarna vid en visning av filmen men märkligt nog kommer hon aldrig till tals. Fnurra på tråden där med Stephenson eller?

Nej! Det är den här typen (brrr...) som har växt upp.

En annan rolig aspekt är teamet bakom kameran. Dessa härliga italienare! De vill definitivt inte låta påskina att de skulle ha medverkat till att göra en kultkalkon. Även om regissören Claudio Fragasso inte var ute efter att göra världens allvarligaste film så gjorde han i egen mening ett alldeles utmärkt jobb. De defekter som kan tillskrivas filmen beror främst på skådespelarna! 😄 Han protesterar högljutt på en Q&A när aktörerna pratar om sina upplevelser på inspelningen och skyller allt på deras dåliga minne och inkompetens. LOL.

Ja ja, om man aldrig plöjt träsket ordentligt förstås.

Trots att det dyker upp en hel del roliga typer och att det är ett tacksamt ämne är detta ingen höjdardokumentär. Den andas verkligen lågbudget och kunde ha tagit roligare riktningar samt friserat bort en del mindre viktiga fan-scener. Mer Fragasso och mer behind the scenes-historier hade varit en roligare väg att utforska.

BETYG: 4/7 Trots en del tillkortakommanden är det en rätt kul dokumentär.