TOYS KILLER IV (2004) Italien, 17 minuter. Regi: Fabrizio Spurio.

Klimax!

Kalla kårar när man finner ondskan i ett isblock. (Ovanligt ambitiöst av Spurio.👍)

Ett monstruöst väsen tinas upp ur ett isblock och slaktar fler intet ont anande dockor och figurer. Till Skeletors oändliga glädje väcks även en annan person upp ur den eviga dvalan. De båda lägren möts slutligen i en episk batalj.

Intet ont anande Flinta-figurer.

Vi har nått den sista delen* i denna göra-film-på-en-eftermiddag-serie. Borta är den bästa musiken men följsamheten lever lyckligtvis vidare. Denna gång har vi svårare att identifiera styckena då Spurio konstant gömmer sig bakom "AA.VV"**-ursäkten för att sno musik. Filmen inleds i alla fall storslaget med körmusik från "Sagan om Ringen" och spårar inte ur förrän vid den stora slutbataljen när vi återigen får stifta bekantskap med den musikaliska styggelsen Enigma. Inte bara en skitlåt utan också helt opassande i sammanhanget. Den är dock inte så jag-vill-delta-i-självmordet-i Guyana-dålig som den vi fick lida av i del 2.

Rå flintastek.

Just slutet på den här rullen sänker den från vad som skulle kunna ha varit ett riktigt strålande betyg, men vi kommer strax till det. Efter bataljen -SPOILER ALERT- går den segrande djävulsfiguren till vad vi trodde var det egna pappersslottet och befriar en emo-punk-docka och det visar sig att inte ens filmskaparen själv hade någon bra förklaring till detta märkliga slut. Han filosoferade fram en efterkonstruktion om ambivalensen i de olika karaktärernas roller. Nåja.

En kuslig borg av papper.

Filmens absoluta höjdpunkt är -SPOILER ALERT- när Stratos återvänder från de döda och återförenas med Skeletor i en ömsint kyss. Vackert som tusan, men det skulle bli mycket bättre än så tydligen. Någon scen senare kommer vi tillbaka till tonerna av Madonnas "Justify my Love" och då förstår vi vad som är på väg att ske. Mycket riktigt. Skeletor och Stratos tar det fulla klivet ut ur garderoben och idkar en sådan homosexuell sex att Alexander Bard skulle rodna. Skrattsalvorna duggar tätt i Udda Film-soffan när Skeletor når ett sådant klimax att Peter North skulle framstå som en rostig droppande kran i jämförelse. Stratos bjuckar sedan Skeletor på ett solo-bukkake-party som inte går av för hackor det heller. 😃 Bara denna sekvens är värd minst en sexa i betyg med så har vi då det slaka slutet med Enigma och dockbefrielsen så vi hamnar sammantaget på:

BETYG: 4/7 Alltid skönt att se när folk blir bättre och bättre.

Herregud! Stratos och Skeletor återförenas.

Den här gången tänker de inte låta homosexualiteten gömma sig i garderoben.

Samtidigt utför någon illdåd inspirerade av "Revenge of the Living Dead Girls".

Artificell menshjälp.

Skeletor och Stratos älskar som om det inte fanns en morgondag!!!

Ser ut som Skeletor väntat länge på detta ögonblick...

Även Stratos är ett vandrande enmans-bukkake-party!

Vad nu? En emotjej kedjad i borgen?

Nix pix 80-talsmix! Inget videoklipp blir det.

PS. Det nästan bästa med hela filmserien är de bedårande omslagsbilderna. Paint-konst at its finest!

*Tidigare: Toys Killer (1998), Toys Killer II (2002) och Toys Killer III (2003)

**Betyder typ "flertal artister" och används en del i Italien när det är tre eller fler artister.