UTØYA 22. JULI (2018) Norge, 93 minuter. Regi: Erik Poppe.

One shot - many kills...

Jodå! Vi hajar detta bryta-fjärde-väggen-tricket.

Kaja (Andrea Berntzen) är på ungdomslägret AUF arrangerat på Utöya. Snart nås hon och de andra ungdomarna av nyheterna från Oslo där en förmodad bomb detonerat. Inte långt efter det hörs plötsligt märkliga smällar på ön och snart börjar folk springa i panik. Allteftersom smällarna kommer närmare och kaoset sprider sig ökar paniken och samtidigt som Kaja försöker rädda sitt liv måste hon försöka hitta sin lillasyster som är försvunnen.

Eller inte.

Oj! Kontrasten kunde inte vara större mellan den här filmen och Utoya Island (2012) som vi recenserade senast. Från den stinkande dynghögen av billig exploitation till denna gripande och spännande rulle som lyckades avhandla ämnet på ett respektfullt vis. Vi var självklart skeptiska till att Poppe skulle ro hem det hela och satt lite på våra höga loppiga hästar i inledningen när vi på ett självgott sätt genomskådade första tricket där Berntzen bryter fjärde väggen. "1-0 till oss!" myste vi och hajfajvade oss själva i tanken. Vi var även på fortsatt cyniskt exploitation-humör när vi introducerades för Kajas asjobbiga lillasysterkaraktär (Elli Rhiannon Müller Osbourne) som vi kände nästan förtjänade en kommande Breivik-kula.*

Lite skön Hultsfreds-flashback. Komplett med rusk och lera.

Plötsligt brakade helvetet löst och vi sögs snabbt in i filmen och det dröjde faktiskt en stund innan vi noterade att vi fortfarande var kvar i samma tagning som filmen började med. Kameran följer konstant Kaja på ett väldigt coolt och närvarande vis. Ungefär som en osynlig karaktär. Hela filmen är skjuten i en enda tagning, vilket är mäkta imponerande. Tydligen gjorde man fem försök på lika många dagar och valde dag fyra. Något rykte påstår att man faktiskt fuskade och har klippt sömlöst på några ställen. Skit samma! Det är i vilket fall imponerande, särskilt med dessa amatörskådisar som gör ett kanonjobb. Alla hattar åker av på Udda Film och vi faller på knä i vördnad för Martin Otterbeck som var kameraman. Vilket jävla jobb han gjorde med att kuta efter Berntzen. Bokstavligen över stock och sten plus även genom vatten. Vid ett tillfälle får Berntzen ett litet försprång till stackars Otterbeck och vi fnissar till i soffan och ropar symboliskt "Vänta för fan på kameramannen!".

Kajas lillasyrra visar upp typisk tonårscharm.

Poppe talar om hur han efter många förberedande intervjuer med ungdomar som var där, vilka vittnade om hur evigt långa de 72 minuterna helvetet pågick kändes, ville göra själva tiden till en slags karaktär och därför valde detta entagningsformat i realtid. Ett lysande val och paradoxalt för oss som har grava koncentrationssvårigheter - vilket på läkarspråk kallas "myror i arslet" - gjorde att vi hypnotiserades av skeendet och inte var ett dugg intresserade av klockan. Det var dessutom smart av Poppe att totalt fokusera på ungdomarnas skräck och -MINOR SPOILER- inte visa Breivik alls, förutom någon vag skymt vid något tillfälle. Allt man hörde var skotten på olika avstånd. Till att börja med förstärker det vår känsla för karaktärernas ovisshet och dessutom är det ju ett listigt gammalt skräckfilmsgrepp att aldrig visa monstret.

Att döma av Magnus byxor har en en nästan lika skön tältplats som den minisjö delar av redaktionen bodde i på Hultsfred.

Vi cyniska skämtare som alltid finner oss hitta på egna skämt i alla möjliga filmsituationer sögs in så pass att vi nästan började sträcka oss efter kleenex-kartongen** när kidsen försökte kommunicera med sina föräldrar och vice versa i mobilerna. Det är främst då man påmindes om vilken fasansfull verklighet detta trots allt var för många i vårt grannland. Det enda vi inte var så förtjusta i var -SPOILER ALERT- i slutet när Kaja sitter och trycker med Magnus (Aleksander Holmen) vid strandklipporna. Här blev det en rätt lökig dialog och Kaja börjar sjunga "True Colors" vilket inte känns så genomtänkt med en målinriktad massmördare i närheten. Vi tycker dock det är helt okej att hon i sista stunden tappar det och följaktligen blir skjuten. Inget sentimentalt hollywood-trams utan bara bister verklighet - som det tyvärr var för många. Det blir ändå en smärre twist efter detta.

BETYG: 6(+)/7 Ja, nästan en fullpoängare men det vi nämnde i spoilern tar udden av toppbetyget. Gripande och spännande!

Puh!

Det meningsfulla i att ha soldater i främmande land.

Typ så.

"Övning" känns lite som positivitetstänket gått alldeles för långt. Men när gör det inte det?

Inte ens barnlösa cyniker kan värja sig från känsloattacker.

Money shot.

Med tanke på att Poppe inte ville släppa något rörligt material som PR när filmen hade premiär antar vi att det just var sådana här trailers han ville slippa.

En lite mer respektfull trailer.

Vi lättar upp den tunga stämningen med en tittarreaktion från Jan Viklund. Vi sympatiserar med Jan men kan inte låta bli att roas av känsloyttringarna han bjuckar på. 😊

*Innan ni börjar skicka gamla hederliga brevbomber så bör ni notera att det handlar om uppdiktade karaktärer och att vi självklart inte tycker något verkligt offer förtjänade det brutala öde många gick till mötes. Duh!

** Nej inte av DEN anledningen, era äckel!