THE HOUSE THAT JACK BUILT (2018) Danmark/Frankrike/Tyskland/Sverige, 151 minuter. Regi: Lars von Trier.

Lasses Gudomliga Komedi

En påstridig Uma Thurman triggar Jack med en..."jack" som det heter på engelska.

Jack (Matt Dillon) tar oss med på en berättelse om hans utveckling till en fulländad seriemördare. I hans värld är mord konst och som alla vet övertrumfar detta alla mänskliga trivialiteter.

Jack påbörjar sitt drömhus och utsikten kan man verkligen inte klaga på.

Oj! Ett nytt epos av von Trier och därmed läge för en recension i uppsatsformat. Nu råkar det ju vara på det viset att vi varken har ekonomiska eller emotionella incitament att tillbringa timtal till att dissekera den här filmen. Med det senare menar vi att ändå ingen läser denna blogg, inte att vi inte påverkades av filmen. Tidsaspekten har tyvärr gjort att vi aldrig funnit en lämplig tidpunkt att kolla in regissörens förra våfflor "Nymphomaniac: Vol. I & II" så vi har kanske missat viktiga pusselbitar i hans skaparprogression. Även om också denna rulle är maratonlång är det åtminstone bara en film, inte två och denna hade vi verkligen sett fram emot efter att ha hyllat Antichrist (2009).

♫"Look out kid..." han har OCD.♬

Vad vi inte hade förväntat oss, eftersom vi undviker förhandsinformation, var en så pass rolig film som det här faktiskt är. Det är dråpligt, absurt och kolsvart. I vissa fall känns det som en ännu svartare variant av bröderna Coens "Fargo". Det skandinaviska landskapet och snutarnas pälsmössor hjälper ju förstås till här. Men det är förstås inte enbart en komedi utan även sköna kommentarer kring vår samtid och en diskussion om konst. Man kan läsa in en sjuhelvetes massa i det som pågår. Man skulle kunna tolka att Jack representerar von Triers egen konstnärliga resa eller varför inte att han är en figur som Hitler? Den senare var ju som bekant en misslyckad konstnärssjäl som hankade sig fram på billiga landskaps- och arkitekturmålningar innan han hittade sin rätta "konstform". Jack är en misslyckad hobbyarkitekt som försöker designa och bygga sitt eget drömhus men det vill sig aldrig riktigt. Han når till slut fulländning när - SPOILER ALERT - han genom sitt rätta kall som seriemördare bygger ett hus av de frusna lik han samlat på sig. Likt Hitler utmanar han hela tiden ödet. Ända in i det sista, innan hybrisen störtar honom i Helvetets djupaste avgrund.

Matt bygger vidare på den fina seriemördartraditionen Chricka Bale introducerade.

Det här med Hitler känns dock som ett smärre sidospår. Vi tänker att det här framför allt är en ganska självbiografisk historia och då menar vi inte att regissören är en kallblodig mördare utan att han talar om den konstnärliga resan och det terapeutiska i den. Vår antihjälte lider av en rätt kraftig OCD som faktiskt lindras av mördandet och von Triers neuroser är ju vida publicerade. Det känns dock humoristiskt självdistant av regissören att Jack är så fruktansvärt självbelåten i sina diskussioner med den i nästan hela filmen osynlige Verge (Bruno Ganz). Denne Verge framstår till en början som en terapeut som Jack drar sin historia för men efterhand inser man att "Verge" snarare är lika med Vergilius, som i Dantes Inferno. Von Trier använder även en hel del arkivbilder insprinklade i filmen för att illustrera eller hamra hem poänger. En kul variant är gammalt material på pianisten Glenn Gould som dyker upp titt som tätt där han arbetar hårt med att finslipa ett stycke - helt i linje med perfektionen Jack söker i sina dåd.

Jack jobbar på sitt O-face.

Jaha, nu börjar det ändå likna uppsats... Summa summarum då.

BETYG: 6/7 Detta är återigen en lysande film, full med humor, filosofi och fantastiska bilder. Matt Dillon är superbra i rollen och vi kan glatt konstatera att von Trier lyckats igen.

Kom ihåg vad Fulci sa!

Uppenbarligen har von Trier låtit sig inspireras av den store Neil Breen.

Jack får feeling.

En mysig familjepicknick helt i NRA:s anda.

Tihi. Har Lars smygkollat på Who can Kill a Child? (1976)?

Helt plötsligt går Jack totalt The Saviors från "The Walking Dead" men inser sitt misstag och ändrar tonintervallet på visslingen.

Kunst!

Jakten på perfektion. Precis som Glenn Gould som här försöker få till den perfekta fraseringen i Bach-stycket.

Jack skulle lätt kunna få jobb som konservator på vilket vietnamesiskt museum som helst!

Jack verkar ha en..."böjelse för kirurgi". Hey-O! Gissa den filmreferensen...*

Jack har svårt att släppa arkitekturintresset...

...precis som vissa andra.

Uppenbarligen har vi full psykopatpotential här på redaktionen då plötsligt Jack säger det vi alltid tyckt: "The Stuka! Without a dobut, the world's most beautiful airplane." Vi fascineras också av denna karaktäristiska mördarmaskin.

Jacks samtalspartner Verge framstår dock som en mental dvärg när han tycker Stukans jerikotrumpeter måste vara ett designfel. Jack vet dock bättre.

Om någon tvivlade på att filmen är personlig strör von Trier in lite recyclade klipp.

Ingen Dante-rulle utan pasoliniesquea skyltar.

Fan vad gammal han blivit Benicio del Toro...**

Ja, det är en full metal jacket.

"Nein, nein, NEIN!"

Faktiskt snyggare än originalet!***

Trailer

*"Manhunter"

**Nä, David Bailie heter denne farbror.

***Detta är en cover på Eugene Delacroix målning "The Barque of Dante".