VENGEANCE OF THE ZOMBIES (1973) Spanien, 88 minuter. Regi: León Klimovsky.

Slo-mo voodoo zombie babes

"Vem...stal...mitt bling-bling?"

Elvira (Romy) är en hängiven anhängare till den indiske gurun Krisna (Paul Naschy) så när hennes familj mördas av till synes döda människor är hennes naturliga val att åka ut på landet till Krisnas hem för att få hjälp med sitt trauma. Det vilar dock något ondskefullt över guruns lantställe och Elvira får höra att innan gurun tog över stället hade det stått tomt under många år då en satanskult hade huserat där innan. Väl där börjar Elvira drömma bisarra mardrömmar. Samtidigt härjar en mördare i trakten och morden tycks ha ockulta kopplingar. Vad är det som pågår egentligen och har morden på Elviras familj något med de andra morden att göra?

Snygg fotobombning damen i närbild gör i denna miljöbild genom att titta in i högra bildhörnet för att sedan försvinna tillbaka i detsamma. Men tänk på vad dyrt det är med film, så omtagning är ju synd att göra. 😀

De sista frågorna i resumén ovan är rätt så relevanta och framför allt den första. Detta är nämligen ett potpurri av galenskaper då man lyckats slänga in det mesta exploitation-material mellan himmel och jord, eller kanske snarare mellan Helvete och jord. Vi får bl a njuta av voodoo, Fan själv, gravplundrare och vad vi skulle vilja kalla "foxy zombies" som skuttar omkring i slow motion. Som om inte det vore nog visar den maskerade voodoo-mördaren upp klara giallo-tendenser vilket självklart gör oss lite extra nöjda.

"Kolla närmare på min giallo-yxa, farbror."

Nu är detta inte en sådan höjdare som det kanske låter då tempot i filmen känns lite som att köra bil på motorväg för att plötsligt fastna i en bilkö och sedan återigen kunna dra på o s v. Historien är inte helt vattentät men det bryr man sig ju inte speciellt mycket om, bara det händer skojiga saker - och det gör det ju lite här och där. En annan upplyftande aspekt är den minst sagt (ofrivilligt?) kontrapunktiska musiken. Det var länge sedan vi hörde sådan malplacerad musik i en film. Det är lounge, jazz och hyfsat tunga grooves och gärna distad diskant på allt. Inget konstigt med det i en tidig 70-talsvåffla, men när det drar ihop sig till dramatiska scener med exempelvis mord kan det ibland låta som en upplyftande deckarsignatur med full blåssektion eller som i vår favoritscen där småporrig longe-musik rullar till bilderna av en likvaka. x-D Mardrömsscenen med Naschy som Satan själv känns dock adekvat med dissonanta toner - d v s ända tills dessa plötsligt övergår i världens bebop-jam! :-D

BETYG: 4(-)/7 Många sköna detaljer i denna. Synd bara att transportsträckorna mellan dessa är lite meh.

Extrem vidvinkel = skräck.

Jo, han är nog rätt död ska du se.

Hygglo av mördaren att faktiskt även ljussätta pappas lik underifrån så han ser extra död ut.

Med alla fina färgglada blommor är det kanske inte konstigt att man väljer musik som skulle passa till ett romantiskt söderhavskuttrasju....eller?

People of color.

Det är på tiden att gråhyade människor får lite exponering.

Samt även guldhyade.

Hin Håle har solidariskt nog antagit gråhyad form.

"Could you please call me the Joker?"

Här pågår världens effektivaste strypning. TVÅ sekunder räckte. 😆

Här hamnar alla elaka veganer när de dör.

Klart som fan herrarna blir glada då.

Filmhistoriens märkligaste mord?

Ett effektivt sätt att ha ihjäl någon är tydligen att varsamt trycka en gammal plåt-Amstel mot dennes hals.

En bieffekt av svår psoriasis är att man kan överväldigas av lusten att lukta på begagnade nattlinnen.

Scotland Yards bästa poliser.

Ja, ni skulle också skratta om ni såg vilka oduglingar dessa bylingar är.

Robot?

"Inga djur kom till skada under inspelningen av denna film"....ELLER?

Vad menade vi då med "foxy zombies"? Jo, likt Jean Rollins vampyrer springer dessa odöda omkring i genomskinliga negligéer.

Trailer

Hela våfflan.