HELLHOLE (1985) USA, 95 minuter, Regi: Pierre De Moro.

RIP Dyanne Thorne

En inkräktare smyger omkring. Är det Rob Halford?

Susan (Judy Landers) blir traumatiserad och får minnesförlust när hon bevittnar sin mamma blir mördad och nästan stryker med själv på kuppen. Hon skrivs in på ett mentalsjukhus men mördaren nästlar sig in även där. Som om inte det vore nog drivs sjukhuset av den skrupelfria Dr. Fletcher (Mary Woronov) som sysslar med oetiska experiment på patienterna.

Nahe, inte det. En slags Village People-wannabe tydligen.

 Vi dammade av den här gamla WIP-rullen till Dyanne Thornes ära då hon tyvärr gick bort härom veckan. Nu är det ju inte direkt en renodlad WIP-rulle och eftersom den är amerikansk är den inte fullt så rå som de underbara europeiska (eller typ alla utom amerikanska) varianterna. Det finns dock en del skojig sleaze och vi är precis i brytpunkten på 80-talet innan den vedervärdiga trenden där brudar skulle se ut som barbiedockor med silikonbröst och hitlerfittor slog igenom. M a o ser de obligatoriska nakna damerna rätt fina ut.

Med mord i sinnet.

 Den maskulina Mary Woronov är dock ingen höjdare som "fängelsechefs"-arketyp. Hennes sadistiska experiment sträcker sig inte längre än injektioner och det grövsta hon gör är att kyssa en patient som precis avlidit av en överdos. Doktorn hon spelar är förstås lesbisk, som sig bör, men den sleaze-dammen blir det inte mycket plaskande i då hon aldrig interagerar med sina offer i bild. Kanske lika bra det? Ironiskt att drottningen av denna slags interaktion - Dyanne Thorne - var med i den här våfflan och till vår besvikelse är det bara i en cameo-roll, så hon dyker bara upp som hastigast som en flippad (påklädd) patient. Synd, för den här filmen skulle ha mått bra av en Ilsa-typ.

BETYG: 3(+)/7 Rätt bra sleaze med obligatoriska onödiga nakenscener men annars ganska tam.

När du vill vara medlem i Village People men inte kan ge upp dina rockabilly-rötter.

Här har han bytt stil lite, den gode Ray Sharkey. Fortfarande jävligt stilig.

Vår hjälte med tidstypiskt uppkavlade ärmar.

Inte lika het som Ray dock. Här med ny "cool" frilla och tidstypiskt uppvikt krage. (Notera Dyanne Thorne som galning i bakgrunden)

Ray fortsätter att smälta skärmen med sin ångande manshetta.

Nitbälten och tangakalsipper. Du tar kål på oss Ray! AAAAAAAhhhhhhhhh-üüüüüühhhh!!!

Obligatorisk duschscen och erfarna Edy Williams vill gärna hjälpa till med intvålningen.

Då blir anstaltens butch-flata sotis!

Vild catfight (läs: Brud-wrestling) uppstår i duschrummet, men som tur är så råkar både väggar och golv vara vadderade!

Butchen landar således mjukt här.

Konstigt...de här damerna såg vi aldrig i duschen.

Lite light-nekrofili. Räknas det om "partnern" bara varit död i 30 sekunder och det bara är en kyss?

Robert Z'Dar gör sin långfilmsdebut och ni ser här att han redan etablerar sin övertygande stil.

Döingen, vars anletsdrag rycker en smula här och där. Men det är väl bara post mortem-nervryckningar va?

Cliff Emmich spelar en sån där typ vi alla mött. En person som är helt omedveten om konceptet armbågsutrymme.

Den här scenen förde handlingen framåt.

Ser ut att vara hämtad ur en tysk vuxenfilm.

Fruktansvärt rå och explicit lesbianism!

Orden vi alla personligen hade velat höra.

Dyanne tillämpar nedtonat skådespeleri.

Hon är lite galen.

Se där. Marjoe Gortner har fler ess i rockärmen än Starcrash (1978).

Trailer

Lobotomi

Hela våfflan.

R.I.P. Dyanne Thorne