Våldet i hemmet
Ser lovande ut...
En familj är strandade, inlåsta i en lägenhet medan jorden går under utanför. Världen har tagits över av monster som löper amok och radions nödsändningar uppmanar till att hålla sig inlåsta tills undsättning kommer. Väntan är lång och desperationen ökar i lägenheten. Familjens flicka tycks ha en ofrivillig mental koppling till odjuren vilket har hållit dem vid liv så här länge men alla är nu på bristningsgränsen.
En dolly-utåkning som skulle kunnat ha vara väldigt kubricksk om det inte hade varit för ett par störiga ryck i kameraåkningen.
Vi lämnar filmer med kortväxta personer* och tar oss an en kortfilm istället och här får vi en slags blandning mellan klaustrofobisk skräck och apokalypsfilm serverad. Detta med låg budget så vi hålls fångna med familjen i lägenheten hela tiden. De enda ledtrådarna till vad som pågår utanför är en greenscreen-vy över den förstörda staden utanför, en radiosändning som talar om vad som pågår och en ljudmatta med mystiska morranden utanför dörren.
Barn creepar sig.
Just radiosändningen är lite smått problematisk då den förtäljer att dessa varelser kutar omkring och har analsex med människoliken på gatorna. Detta sätter ju nivån på ett sätt som inte alls stämmer med det övriga berättandet i filmen. Nej, tvärtom försöker man desperat bygga upp stämningar med ljudmattor, detaljbilder och mardrömmar. Just det. Man lånar rätt friskt från giallo- och övernaturliga Argento-rullar i sättet man försöker bygga stämning.
Här spårar det ur när radion förkunnar att "things" våldtar lik i pluttan.
Tyvärr faller det mesta platt då vi som sagt leds in på ett villospår och förväntar oss tokskräck (med dessa nekrofila sodomister utanför) och att lökiga monster ska välla in. Vi stör oss också direkt på överspelande Derek Versteeg i rollen som fadern och fängslas föga av flickans (Julia Sarah Stone) mystiska creepighet. Rätt trist historia alltså och man kanske skulle ha gått helt giallo istället när man ändå hade tillgång till en hyfsad lya med röda sköna tapeter. Det märks som sagt att regissören flirtar med genren redan och det leder oss också till det bästa med filmen: För- och eftertextsekvenserna. Även dessa känns giallo och Carlo Poddighes musik i slutet är riktigt cool. Som ni kan se ovan är även filmaffischen klart inspirerad av giallo och italiensk gotisk skräck så varför inte försöka sig på det istället?
BETYG: 2/7 Rätt trist och inte allt för välspelat. Plus för titelsekvenserna och slutmusik.
En lektion i hur man överspelar med hjälp av endast ögon.
Skönt att det bara är andra sidan gatan som drabbats av apokalypsen.
Vill ni ha creepighet i film? Tryck upp en extrem vidvinkel i nyllet på ert subjekt.
Bra budgetlösning för att illustrera ögon-gore, men då endast detta klipp inte de som ledde upp till detta.
Nämnde vi att man förmodligen gillar giallo?
Hela filmen.
PS. Vi vill ändå tacka filmmakarna för att vi fick upptäcka den talangfulle Carlo Poddighe som vi avnjuter i skrivande stund. DS.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar